Med en Stockholmsroman om fyra byggnadssmeder är Micke Evhammar ute i angeläget ärende. Jag läser ”Sju dagar i maj” ett par veckor innan hans romandagar infaller, så välplacerad i nutid är han. Går jag djupare in på det som sker i byggnadssmedernas arbetsliv förtar jag Evhammars budskap, det vill jag inte göra och säger i stället något om sättet att berätta.
Att Evhammar kan yrket, känner till tvivelaktiga arbetsvillkor, vet var säkerhetsbrister uppstår när hets och dagligt slit negligerar riskerna. Hos romankvartetten är farorna välkända, men kan vi inte lösa problemen senare, i dag hinner vi inte? Så går dagarna, tills det som aldrig skulle ske inträffar.

Med tydlig realism ger Evhammar inblickar i vardagsarbetet han behärskar, men jag är inte övertygad om att läsaren hänger med i alla yrkestermer och arbetsmoment. Jag kanske inte är ensam om att ha svårt med klämförband, avväxlingar, nedspänningsmått, plyfan, Tirfortalja, M12-expandrar, M16-skruvar, underflänsar och andra exakta beteckningar, som jag anser att han borde ha dragit ner på.
Men det är inte yrkestermer och arbetsbeskrivningar som stör, utan att Evhammar till stora delar skriver i dialogform. Visst finns autenticitet i replikerna arbetskamraterna emellan, men det är inte litterär ekonomi att prata på över drygt halva trycksidor utan att i stort sett inget blir sagt.
Jag hade hellre tagit till mig Evhammars tankar kring det som dagligen sker i arbetet än avlyssnat dialoger som inte sällan slutar i noll och intet.
Sen undrar jag om Evhammars återkommande koppling till Josef Kjellgrens 30-talsroman om Västerbrobygget, ”Människor kring en bro”, finns med tack vare närheten till yrket, eller om det är traditionen och kollektivromanen han vill hänvisa till. Jag nämner det därför att han i alla andra kopplingar till kulturella influenser rör sig utan traditionella inslag.

Det sagda låter grinigt, men jag tycker det är synd att Evhammar, som i andra passager i romanen visar att han är en berättare som har ett och annat att säga, inte låtit den delen av sitt kunnande få mer utrymme. Om Evhammar litat mer på eget berättande än tunna och pratiga dialoger samt begränsat yrkestermer och arbetsmoment tror jag att han nått längre och skrivit en roman som berört fler, så angeläget är budskapet.
Till sist, romantiteln har använts tidigare. Ett sådant återbruk hade aldrig gått för sig förr i tiden.