Varifrån kommer allt vattnet egentligen? undrar den vetgirige femåringen på förskolan med det livsbejakande namnet Lustträdgården. Jag vet, ropar en annan piggögd knatte ivrigt: Det kommer från vulkanerna! Nej, nej, det regnar ju ner, skrattade den lille killen i polisskjorta.
Vi sitter runt bordet med ”fröknarna” Anna-Lena och Karin. Runtom i den trivsamma lokalen skimrar glas och buteljer med vatten i olika kulörer och jag inser att jag hamnat i en krets av mycket unga forskare.
– Det är just detta som är kärnan i Reggio Emilia-pedagogiken, berättar Anna-Lena. Att ta barnen på allvar, försöka kliva in i deras värld och reflektera tillsammans med dem.
– Jag själv hade svårt att läsa och skriva i början av min skoltid, fyller Karin på. Däremot var jag begåvad med konstnärliga talanger som jag kunnat utveckla. Idag är hon keramikern som blivit ateljérista på förskolan, alltså en resursperson med estetiska dimensioner.

Den här förskolan i Bohuslän är en av många som vuxit fram i Sverige de senaste tio, tjugo åren. Förebilden finns i Norditalien, i den pedagogiska filosofi som utvecklats på de kommunala förskolorna i staden Reggio nell’Emilia under snart femtio år.
Pedagogiken utgår från lyssnande, dokumentation och reflektion, liksom att se på olikhet som ett viktigt värde. Den har sin bakgrund i en lokal ”motståndsrörelse” mot det fascistiska arvet efter andra världskriget. De som drog igång det hela var stadens kvinnorörelse och förskolläraren Loris Malaguzzi som sedan blev stadens barnomsorgschef. Deras ambition var att ”vaccinera” varje ny generation mot alla former av antidemokratiska rörelser genom att börja med barnen. Loris Malaguzzi fortsatte sedan under decennier att, tillsammans med föräldrar och pedagoger och i kontakt med näringsliv och politiker i sin stad, utveckla denna pedagogiska filosofi vidare.

Vi går ut i trädgården och barnen trängs för att visa mig hur fröna de sått redan blivit tomatplantor och allsköns grönsaker. Några drar in mig i växthuset, andra vill promt att jag skall se hur en liten vattenfåra porlar utför sluttningen och slutar i en brunn som just slammat igen. Rymden ljuder skönt av ljusa barnröster som frågar om vatten, jord ,fjärilar, träd, ja, allt mellan himmel och jord.
– För oss är miljö och hållbar utveckling det viktigaste i allt vi gör, understryker Anna-Lena. Men inte med pekpinnar utan genom lyssnande och nyfikna samtal. Dessa små tjejer och killar, födda 2010 och 2011, kan och förstår mer än vi som vuxna anar. Här i Lustträdgården har vi de fyra elementen vatten, jord, luft och eld. Varje dag gör vi upptäckter och små experiment som får ungarna att begripa hur fantastiskt allt hänger ihop
– Barn som fantiserar alltför vilt vill vi gärna korrigera för att de skall inse hur man bör tänka och vad som är rätt och fel. Detta trots att vi vet att kreativitet utvecklas bäst hos dem som får lov att reflektera annorlunda och gå vid sidan av allfarvägen. Det är den humanism och människosyn vi vill praktisera.

Anna-Lena och Karin kan inte tänka sig ett viktigare jobb än att skapa förundran och förståelse hos de allra minsta människorna. För Moder Jord och livet!
– Tiden rusar, snart är femåringen med och styr Sverige. Framtidens planetskötare. Har vi lagt en grön, god grund så får det förstås effekter på hela samhällsutvecklingen.