Sen ett par veckor tillbaka kliar mina ögon, jag nyser och snorar. Det börjar kring midsommar, pågår några veckor och har varit så hela livet. När jag var barn kallades det hösnuva, ändå var jag stadsbarn utan kontakt med lantliv. Jag har ärvt det sen två generationer på min fars sida och tyvärr lämnat det efter mig i lika många. Sommarblommor togs aldrig in hemma, farsan och jag nös i kapp. Hans dröm, att tillbringa hösnuveveckorna på en kal klippö, infriades aldrig.
Inte förrän jag testades för mjölallergi och blev av med yrket fick jag medicinskt besked om att jag förutom mjöl var allergisk mot blommande gräs, prästkrage, blåklint, klöver och annan växtlighet som frodas så här års. Jag klarar inte gräsmattsklippning, låter ogräset växa till augusti.
Genom åren har jag prövat diverse metoder för att reducera plågan. Som barn var det bomullstussar med borsyrelösning, en tid var det nässpray, några år fick jag en spruta som lindrade. Kvitt plågan blir jag aldrig, men senaste åren har allergin, precis som jag själv, klingat av mer och mer.
Sånt här går att leva med, pollenveckorna gör jag temporär nedväxling och tillbringar mesta tiden inomhus.

Det är värre för barnbarnen som inte tål björkpollen och trots medicinering inte kan vara i toppform varje dag. I major Björklunds prestationsskola drar ett prov en outhärdlig allergidag ner ett helt läsårs kunskapsinhämtning. Presterar du inte varje dag rutschar betygen ner ett par steg. Ett betygssystem som inte ger eleven chans och läraren möjlighet att bedöma helheten i vars och ens kvalifikationer har inget i svensk skola att göra. Ändå har majorens betygsidioti inte sparkats ut från skolan.
Det är synonymt med utredningen som nyss meddelade att den växande skaran av pollenallergiker kostar samhället tio miljarder årligen i produktionsbortfall på grund av minskad arbetskapacitet, vårdbesök och läkemedel.
Samhällets förluster var väsentliga, de som drabbas fick färre ord. Vill vi ha ett sånt samhälle?