Att läsa Orhan Pamuks nya roman ”En främmande känsla” är som att krypa in i en episk roman av samma slag som Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Jag försvinner bland detta myller av människor, idéer, tankar och viljor.
Lust och kärlek driver handlingen framåt. Fattigdom och lurendrejeri hotar allas existens, unga män enleverar kvinnor vars fäder inte sagt ja till äktenskap, det är våld, hot om våld och mycket rädsla. Det luktar sopor och bränd olivolja, ropen och gatuslamret fortplantar sig hela vägen från Istanbul till mig. Det är trängsel, svett, vitlök och trasiga sandaler. Jag fryser med bokens innevånare på vintern och känner hur hettan gör det svårt att andas på sommaren. Pamuk litar på att läsaren ska vilja följa med hela vägen och vågar därför ge sig in på rätt långa förklaringar om hur korruptionskedjor kan uppstå i samband med att elektriciteten privatiseras eller hur de olika riktningarna av islam uppfattas och påverkar huvudpersonerna. Och ja, jag får en inifrånskildring av hur livet ter sig för den fattige Mevlut som går gata upp och ner och säljer yoghurt, boza, glass eller rispiliaff, allt efter säsong och förhoppning om god efterfrågan. Sedan han fyllt tretton är det gränder och utsidan av fina hus som är hans hemmiljö, rucklet han sover i förblir länge detsamma. Jordgolv, tjuvkopplad el, inget vatten…
Berättelsen sträcker sig från 1968 till 2002. Militärkupper och politiska förvecklingar vänder då och då upp och ned på det etablerade samhället men betyder inte mycket för Mevluts gatutraskande. Det blir aldrig någon större skillnad för honom. För honom gäller det att göra sig hård och tänka på sig själv. Det är det svåra, det är det han är dålig på. Han vet att den blödige, barmhärtige, ärlige obevekligen går under. Ändå klarar han inte av att ljuga, luras eller förråda, och blir därför oftast den som drar det kortaste strået.

De flesta aktörer är män, kvinnor spelar inte ens andrafiolen i Pamuks epos av det turkiska samhället. Men författaren har gett dem stort utrymme i berättelsen. Han skildrar instängdheten, sjalknytandet, frustrationen och desperationen som Rayhia, Samiha och Vediha känner av att vara förhindrade att själva ta initiativ och genomföra det de vill. Jag upprörs över hur de behandlas men texten berör inte på det allra djupaste sättet. Pamuk har inte lyckats att totalt och förutsättningslöst identifiera sig med dessa kvinnor, texten ställer sig lite vid sidan av kvinnorna.
Jag märker att jag funderar över det medan jag läser. Det stör. Jag undrar ifall det har något att göra med hur samhället är uppbyggt, författarens kön eller brist på personliga erfarenheter. Pamuk har ju själv en relativt välbeställd bakgrund.

Men så skriver han om hur gatuförsäljaren Mevlut blir uppkallad till en lägenhet. Väl innanför deras ytterdörr, i bara strumplästen med trasiga sockar, utsätts han för spe av de festande. De ställer intrikata frågor för att kunna skratta åt honom, de driver med hans varor och gatuförsäljande, de låtsas att de förstår för att få honom att avslöja sin okunskap om politik och religion.
Scenen är skildrad enbart med dialog, men den drabbar mig som ett knytnävsslag. Min egen frustration över alla dumma frågor och kommentarer som besökarna kunde häva ur sig medan jag stod vid det löpande bandet i Södertälje kommer tillbaka. Man fick inte vara oförskämd, inte ge svar på tal. Det var bara att le snällt och hoppas att de snart skulle trampa vidare på sin upptäcksfärd genom fabriken. Det allra värsta var när man kände hur man reducerades till en inredningsdetalj i monteringen. Att de inte betraktade oss som stod på golvet som människor. När de kunde fråga: ”Är det ingen här?” utan att inse hur djupt de förolämpade oss.
Det må vara hur det vill med kvinnoskildringarna, Pamuk vet hur underlägsenhet känns.