Arbetsdagar på upp till 14 timmar, halverade löner och inte ens toalettpauser. Det är arbetsvillkoren för många arbetare inom slakteri- och charkuteriindustrin i Modena i norra Italien. Utnyttjandet ökar hela tiden, men det går att ändra. Det visar arbetarnas fackliga kamp som fick arbetsgivaren att ta ett steg tillbaka.
Castelnuovo Rangone, i närheten av Modena i norra Italien, en onsdag eftermiddag. Staden är full av människor som pratar med varandra, mammor som hämtar barn i skolan och tar med dem till olika aktiviteter och jäktade människor som ska åka och handla. En helt vanlig stad under en helt vanlig onsdag.
Men den här staden har något som ingen besökare ser. I de många slakt- och charkindustrierna utanför staden jobbar just nu tusentals arbetare i förhållanden som knappt är människovänliga. De tvingas arbeta nästan dubbla arbetsdagar, ofta sju dagar i veckan, och har bara några få korta pauser under hela arbetspassen. På en del industrier får de inte ens gå ifrån för att gå på toaletten.
Arbetarna tvingas göra samma rörelse varje sekund under alla dessa timmar. Många av dem har redan svåra arbetsskador, som de inte kan få ersättning för.
– Problemet är att de oftast är anställda som transportarbetare på halvtid, och får dessutom ut resten av lönen svart. Därför tar inte arbetsskadeverket deras anmälningar på allvar. Experterna på verket ser inga samband mellan deformerade händer och ett arbete som transportarbetare fyra timmar om dagen, förklarar Umberto Franciosi, som är ordförande för det största livsmedelsarbetarfacket i regionen Emilia Romagna, Flai-Cgil.
Han har kämpat det senaste decenniet för att myndigheter och regeringen skall få upp ögonen på vad som hände i området. För tidigare var det inte alls så här. Då var arbetarna inom de här industrierna välbetalda och hade bra arbetsvillkor.
Men sedan hände något.
– Vi såg på 1990-talet hur företagen steg för steg började leja ut arbetet. Det började med ett av de största, och i början var det enbart för att lasta av och på lastbilarna. Även jag jobbade med det i början av min karriär, berättar Umberto Franciosi.
– Efter år 2000 började det förändras snabbt. De specialiserade arbetarna ersattes med billig arbetskraft från kooperativ som fick entreprenader från slakterifabrikerna. Nu i dag nyanställs nästan ingen, utan företagen föredrar att hyra in folk.
”Carlo”, som vill vara anonym, har närmare 40 års erfarenhet av att skära kött. Han hade jobb som specialiserad arbetare på en fabrik, men när den stängde hittade han inget nytt jobb. Så det fick bli ett kooperativ.
– Jag höll ut så länge jag hade a-kassa, sedan gick det inte längre. Familjen måste ju överleva. Men trots att jag ofta jobbar 12 timmar om dagen får jag ändå inte ihop till lönen jag hade förut. Och händerna klarar snart inte mer, jag gör samma rörelse 20 gånger i minuten, berättar han.
På fabriken där han arbetar fortsätter arbetarna med sina slavkontrakt, men något har börjat hända. Enligt ”Carlo” kokar det under ytan, även om rädslan för att förlora jobbet är stor och ingen vågar ta första steget. Allt började med att en grupp arbetare på en annan fabrik fick nog och tog hjälp av facket Flai för att i februari i år strejka sig till bättre villkor.
– Vi fick inte ens gå på toaletten under våra arbetspass, då blev vi utan arbete i en vecka. Jag hade kollegor som inte kunde hålla sig utan kissade och bajsade på sig där de stod. Vi fick aldrig säga nej när chefen ringde. Det gick inte att vara sjuk och jag såg nästan aldrig min familj, berättar ”Roberto” som också vill vara anonym.
– Jag hade gått med i facket för ett par år sedan. Till slut lyckades jag övertala mina arbetskompisar om att vi måste göra något. 89 av oss strejkade i nio dagar, men det var det värt. Företaget fick ge sig och i dag har vi normala arbetstider och betydligt bättre arbetsförhållanden, konstaterar han.
Flai bad sina medlemmar att stödja strejken genom att komma dit. Alltså fanns det alltid folk från fackförbundet på plats för att stötta de strejkande. Det var stundtals ganska dramatiskt enligt Umberto Franciosi.
– Fabriksägaren ringde polisen och vi fick åka med till polischefen för att diskutera det som hände. Till slut insåg de att det inte var något olagligt på gång, säger han.

”Roberto” och hans kollegor tjänar mindre än förr, eftersom de arbetar färre timmar i veckan. Detta är något som gör att många tvekar innan de söker hjälp hos facket, eftersom många är invandrare som måste försörja familjen även i hemlandet.
– För mig är det underbart att ha normala arbetstider. Att jag inte får ut lika mycket varje månad gör inget, jag har fått ett liv utanför jobbet också, utbrister ”Roberto” och ler stort.
Företaget där han och de andra jobbade har fortsatt att använda sig av samma kooperativ, men ägaren har skrivit under ett avtal där det bland annat frånsäger sig rätten att kräva övertid av dem som jobbar. Plus att själva kooperativet inte får avskeda någon det närmaste året.

Flai fortsätter även att försöka organisera arbetarna i området.
– Succén för Roberto och hans kollegor hjälper oss. Men problemet är att arbetarna till större delen är invandrare som inte talar italienska, och dessutom ser facket som ett hot, konstaterar Umberto Franciosi.
Systemet med att låta kooperativ göra jobbet för företagen, och även för stat och kommun, blir allt vanligare i Italien. De har betydligt lägre sociala avgifter och svagare anställningsskydd än vanliga företag.
Kooperativen ska enligt lag drivas av en grupp delägare, och de får inte ta ut vinst. I Modena-området har det blivit normalt att starta falska kooperativ, som flera undersökningar från finanspolisen visar. De är falska på så sätt att de drivs som företag och inte som kooperativ, och medlemmarna får till exempel inte vara med och bestämma. Problemet är att de stängs och nya öppnas hela tiden, därför hinner polisen inte med och det blir aldrig några rättegångar.
– Den person som startar kooperativet håller sig oftast i bakgrunden. Ibland är det fabriksägaren själv, även om det är olagligt. De hittar en eller flera personer som är beredda att stå för grundandet av kooperativet mot en ersättning på några månadslöner, konstaterar Umberto Franciosi.

Vi talar kort med en fabriksägare som egentligen inte vill använda sig av det här systemet. Men han anser sig vara tvungen för att klara sig i konkurrensen, främst från Tyskland.
– Där arbetar slaktindustrin otroligt billigt. Om jag inte använde kooperativen skulle jag vara tvungen att stänga, det är den krassa verkligheten. Jag vill inte att människor ska arbeta under slavliknande förhållanden i min fabrik, men jag vet ju egentligen inte hur kooperativet behandlar sina anställda, erkänner han, som vill var helt anonym av rädsla för reaktionerna från kollegorna (en annan fabriksägare som ställde upp anonymt i teve blev igenkänd och har fått stora problem).

Flai har uppvaktat regeringen för att den ska få upp ögonen för problemet med kooperativen och slavarbetet, men än har ingenting hänt. Nu hoppas facket att den rapport de sammanställt tillsammans med universitetet La Sapienza i Rom ska få fart på förändringar även politiskt.
– Problemet är inte bara italienskt, inom hela EU börjar fabrikerna att leta efter sätt att betala lägre löner. Men vad vi vill ha här i Italien är nya lagar som stoppar slavarbetet, säger Umberto Franciosi bestämt.
Kristina Wallin