Ibland slås man av den. Tanken. Att om jag inte engagerat mig, hade allt detta aldrig hänt. Att vara facklig innebär många nederlag och känslor av att det är ett näst intill omöjligt uppdrag. Blir inte den ena arg eller besviken, blir den andre det istället. Det är sannerligen inte varje gång vi räcker till, hur många lagar och paragrafer vi än har att hänvisa till.
Men så kommer de andra tillfällena. De stora. De små. De tillfällen då vi gör skillnad och vi vet att om inte vi hade gjort det här, då hade ingen annan gjort det heller.

Det är då vi vet att det vi kan och gör är viktigt. Det vi har gjort, är värt allt spott och spe och alla sena kvällar efter arbetstid. Arbetslivet och marknaden är tuff idag, värre än på mycket länge. Men vi får aldrig tappa tron på att det är tillsammans som vi är starkast. Vi ska heller aldrig glömma den kamp som lett oss fram till där vi är. Våra föregångare kämpade och slogs och dog för att varje arbetstagares rättigheter ska räknas. Låt oss därför se till att vi aldrig låter arbetsköparna och kapitalet vinna striden när de är på fel sida av lagen. Hur ensamma vi än kan känna oss, ska vi stå rakryggade och veta att så länge vi gör rätt, har vi rätt. Bakom oss finns medlemmarna och organisationen och för deras och vår allas skull, får vi aldrig någonsin ge upp kampen och tron på vad vi gör.
Charlotte Vivungi