I alltför många avtal om företagshälsovård saknas skrivningar om förebyggande arbetsmiljöarbete, på grund av att upphandlingssamverkan med de fackliga organisationerna är skrämmande låg.

Det konstaterar LO i sin redovisning av den regionala skyddsombudsverksamheten 2015.
Den regionala skyddsombudsverksamheten (RSO) ger arbetstagare på små arbetsplatser möjlighet att få sina rättigheter tillgodosedda enligt arbetsmiljölagen och arbetstidslagen. Verksamheten delfinansieras med ett statligt bidrag. Bidraget betalas genom Arbetsmiljöverket och går till de fackliga centralorganisationerna (LO, TCO och Saco), som sedan fördelar peng-arna mellan sina medlemsförbund.
Arbetsmiljöverket rapporterar årligen till regeringen vilken verksamhet som de totalt 1 663 regionala skyddsombuden (2015) bedriver med stöd av statsbidraget. Rapporteringen bygger på de redovisningar de fackliga organisationerna lämnar till verket.

I rapporten för 2015 skriver LO att arbetsgivarnas okunskaper om gällande regelverk är ett fortsatt tema i förbundens redovisningar. ”Det framhålls också att det finns arbetsgivare som försöker kringgå de regionala skyddsombuden gällande systematiskt arbetsmiljöarbete och riskbedömningar. Med de neddragningar som skett inom Arbetsmiljöverket kan man få uppfattningen att arbetsgivarna i vissa fall tänjer på gränserna; osagt om skälet är ren okunskap om ansvar och skyldigheter eller om det är tecken på en ökande trend”.
Det rapporteras även om en ökning bland förbundens RSO om hindrande av skyddsombud. Helt oacceptabelt konstaterar LO. ”Här krävs åtgärder så att skyddsombuden kan känna sig trygga i sitt uppdrag”.

När det gäller företagshälsovård finns det som tidigare stora skillnader mellan förbunden. ”Värt att uppmärksamma är att det i de avtal om företagshälsovård som finns fortfarande i alltför många fall saknas skrivningar om förebyggande arbetsmiljöarbete. Det torde bero på det som samtliga förbund rapporterar och som ett förbund uttrycker tydligt – att upphandlingssamverkan med de fackliga organisationerna är skrämmande låg” påpekar LO.

Livs konstaterar i sin redovisning att anslutningsgraden till företagshälsovården är fortsatt mycket låg på förbundets arbetsställen. Av 888 företag som de regionala skyddsombuden besökt 2015 var 310 anslutna till företagshälsovården. Endast 145 av dem hade i sina avtal skrivningar om förebyggande arbetsmiljöarbete. Allt fler företag tecknar så kallade nollavtal. Upphandling av företagshälsovård i samverkan med den fackliga organisationen sker bara i ett fåtal fall.
När det gäller maskinskydd och ergonomiska frågor rapporterar Livs regionala skyddsombud att det skett förbättringar under året. Däremot ser man ett växande psykosocialt problem med den kameraövervakning som finns på arbetsplatserna. Även pressen på arbetstagarna om att alla ska ställa upp ”alltid” ökar oroväckande enligt Livs.
Statsbidraget till den regionala skyddsombudsverksamheten var förra året drygt 109 miljoner kronor, en ökning med nio miljoner.
Anslaget hade då varit oförändrat sedan 2003. Av statsbidraget gick 82,3 miljoner kronor till LO-förbunden. Förbundens RSO-verksamhet kostade totalt 160,4 miljoner, vilket betyder att bidraget bara täckte lite mer än hälften av kostnaden.
Livs del av statsbidraget var 1,5 miljoner kronor, kostnaderna 2,3 miljoner.
– Behovet är mycket, mycket större än statsbidraget, konstaterar ombudsman Christina Järnstedt, samordnare för RSO-verksamheten på LO.
Kostnaderna är till största delen personalkostnader.
– Det är ju de regionala skyddsombudens lön det handlar om. Man tvingas ta ledigt från sin ordinarie tjänst för att fullgöra sitt uppdrag. Lönekostnaderna ökar år från år, medan statsbidraget varit i stort sett oförändrat sedan 2003. Därför tvingas förbunden skjuta till pengar, för att behovet av RSO är enormt, säger Christina Järnstedt.
Grundprincipen är annars, i Sverige och i EU, att när det gäller hälsa och säkerhet ska produktionen bära kostnaderna, inget ska läggas på arbetstagarna.