Jag läste Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland, om en flickas uppväxt i en göteborgsförort, och fick jag öronen fulla av flickan Miiras ilska. Hon hade för lite ord, för lite svenska för att kunna
uttrycka sig. Hon hade ju tvingats gå i ”finnballeklass” och var tvungen att uppfinna egna, nya ord som förmedlade vad hon kände. Det var korthugget och kargt, men mitt i prick. Författaren fortplantade flickans vånda lika mycket via språket som genom vad hon berättade. Det trängde sig fram och skrek i öronen: Lyssna tjockskalle! Det är så här det är! Fatta!

I den nya boken, Miira, börjar hon gymnasiet inne i Göteborg. Hon har mot alla odds kommit in på den naturvetenskapliga linjen. Äntligen ska hon få lära sig viktiga saker, hon ska bli proffs på hjärnkirurgi i stället för trappstädning.
Men förhoppningarna kommer på skam. Det går inte att smälta in bland ”blankkammade” flickor i ”tunna vita blusar” när man släntrar runt med uttöjda collegekläder. Ingen mer än hon har sin grejer i plastpåse. De andra förstummar henne med sitt skryt om hästar och sommarläger, hon registrerar deras ”fiiina” sätt och tillgjorda prat om fika. Hon ser dem från sidan, hon hör inte dit. Inte på något sätt. När klassföreståndaren vill att hon likt alla andra i klassen ska gå fram och berätta vad hennes föräldrar gör om dagarna vägrar hon så klart. Skulle hon ställa sig upp och berätta att de städar? Att de röjer upp efter människor som dött och ruttnat fast i parketten? Aldrig. Hon nobbar. Tycker att det räcker att hon säger vad hon heter. Då omformulerar läraren uppmaningen, uttrycker samma begäran fast på lätt svenska!

Förnedringen är så total, så djup att jag som läsare bara vill sjunka genom stolen.
Droppen blir när hon som första läxa i samhällskunskap ska intervjua en invandrarfamilj om deras erfarenheter i Sverige. Den skola hon längtat efter, drömt om och pluggat för att komma in i är inte gjord för såna som hon. Hon betraktas av läroboksförfattarna, lärarna och sina klasskamrater som en av ”de andra”: arbetare, invandrare, alkoholister, arbetslösa och utslagna och såna som inte ingår i ”gruppen vi”.
Miira hoppar av och kämpar sig genom diverse arbetsförmedlingsbyråkrati och praktikplatser. Dessutom både flyttar hon ihop med och slänger ut en bortskämd, bortklemad kille som närmast suger sig fast vid henne.
Känslan som jag så väl känner igen, den där mindervärdighetsstämpeln man får i pannan när man tränger sig in bland hermelinerna fast man inte ens är katt. När man yttrar sig i en församling där man inte borde vara, när man känner de andras blickar på de billiga kläderna som inte sitter som de ska, den känslan kryper och kliar genom hela läsningen.
Alla vi som försörjt oss med hjälp av muskelarbete vet hur det känns. Alla vi som stått med tom plånbok framför ett förment välmenande ansikte och bett om bidrag vet hur det känns, men jag undrar hur det känns att läsa om Miira ifall man tillhörde dem som glodde. Nyligen läste jag i Svenska Dagbladet om en kvinna som mindes hur det på 90-talet kom in en massa nya i klassen medan de höll på med första världskrigets början och ”skotten i Sarajevo”. De nya kom från Bosnien, kanske från Sarajevo, men läraren sa inget. Gjorde inga kopplingar, berättade inget. Och ingen i klassen frågade något. Hon visste fortfarande inte vad de som kom in och satt längst bak tog vägen eller hur det gick för dem.

Att läsa Eija Hetekivi Olssons böcker är som att läsa Harry Martinssons uppväxtskildringar. Massor har förändrats, det finns försäkringskassa och arbetsförmedling, skolor, barnbidrag och socialhjälp. Men klassföraktet är lika kompakt.
För den som står längst ned gäller det fortfarande att göra sig hård för att hålla undan förnedring och förtryck.