Försvaret av jobben och problemet med inhyrning var i fokus när ett 50-tal fackligt aktiva från Mondelez-fabriker runt om i världen träffades i september i Chicago, däribland Berit Starkenberg, klubbordförande på Marabou-fabriken i Upplands Väsby.

Mötet pågick i två dagar, från den 20 till 21 september. Det var andra gången som Berit Starkenberg deltog i ett globalt möte arrangerat av IUL, livsmedelsarbetarnas globala yrkesfack. Förra gången var i Eastbourne i England för ganska exakt tre år sedan.
– Problemen som vi brottas med på vår fabrik i Sverige är de samma världen över, konstaterar Berit Starkenberg.
I Chicago var det mycket fokus på att förhindra att arbetstillfällen försvinner till länder med lägre löner och sämre arbetsförhållanden, berättar hon. Inom koncernen jämförs fabrikerna utifrån vad produktionen kostar per kilo. Det leder till en ständig kostnadsjakt och även till att arbetare ställs mot arbetare.
– Jag uppskattar möjligheten att få träffa fackligt aktiva inom Mondelez och utbyta erfarenheter. Det har fått mig att växa som människa. Det känns bra att veta att vi inte är ensamma om bemanningsproblematiken, att andra också kämpar med detta. Samma gäller jagandet av kostnader.
Mondelez, som tidigare gick under namnet Kraft Foods, är stora inom choklad, kaffe och livsmedel. Det är en koncern i ständig förändring. I Sverige är det idag bara Marabou-fabriken i Upplands Väsby kvar i koncernens ägo, både Gevalia-fabriken och Estrella-fabriken är sålda.

Berit Starkenberg har jobbat i över 30 år på Marabou-fabriken och varit fackligt aktiv i många år. Hon berättar att antalet tillsvidareanställda stadigt minskat. De är idag 214 tillsvidareanställda och cirka ett 80-tal inhyrda tas in vid högsäsong. Organisationsgraden är nere i 78 procent. Det fackliga arbetet bedrivs i motvind.
– Ta bolagsstyrelsen som exempel. Jag har bråkat med vår jurist för att få handlingarna på svenska, som jag har rätt till. De försöker hela tiden försvåra och göra vårt arbete mer omständligt.
Deltagarna på mötet i Chicago visade sitt missnöje med företagets kostnadsjakt genom att demonstrera utanför Mondelez styrelseordförande Irene Rosenfelds hem.
– Vi bussades dit. Polisen hade spärrat av området kring hennes hem och vi gick med varsitt plakat och krävde att jobben skulle vara kvar i USA. Det var precis som du ser i amerikanska filmer och eftersom vi var i USA var det stort fokus på att bevara arbetstillfällen i USA.
Mycket under mötet handlade om hur de ska gå vidare med det globala fackliga nätverket. Exakt hur det ska se ut vill Berit Starkenberg inte avslöja mer än att hon ser mycket positivt på samarbetet
När det gäller fackliga möten, som det i Chicago, så betalas resan av respektive fackförbund.
– Annars hade det aldrig gått. Det är överhuvudtaget svårt för fackligt aktiva att träffas över nationsgränserna, berättar Berit Starkenberg.

De har tidigt haft ett nordiskt samarbete inom Mondelez där de träffats fyra gånger per år. Nu vill företaget inte längre bekosta resorna inom Norden utan tycker att det räcker med videokonferenser, men det fungerar inte alls lika bra.
– Personliga möten är mycket bättre och jag skulle helst se att vi träffades oftare än var tredje år på global nivå. Tre år är lång tid inom ett globalt företag som ständigt köper och säljer och omstrukturerar.
Det var första gången som hon var i USA och hon var länge tveksam till att göra en sådan lång resa.
– Jag blev peppad att åka och jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det. Det var ett väldigt bra möte som gav mycket. Jag skulle göra om det igen, inget snack om saken.