Jag har precis läst två serieromaner: Pojken i skogen och Mats Kamp, båda av Mats Jonsson. Och känner mig rätt så omtumlad. Det han berättar i pratbubblor och små korta texter i bildrutorna har tillsammans med hans teckningar givit mig en läsupplevelse väl jämförbar med den ”finaste” skönlitterära roman. Och ifall jag hade dubier (vilket jag så klart hade) om vad en serie-roman kan tillföra litteraturen så har Jonsson sett till att radera ut dem, fullständigt!
Det är inte bara ett nytt sätt att berätta en komplicerad historia, det tillför även ett djup som många författare inte klarar av att åstadkomma. Ni vet den där känslan man får ibland när man läst en gripande historia, men inte riktigt kommit huvudkaraktärerna tillräckligt nära för att känna vad författaren velat att man skulle känna. Det har varit bra, men inte tillräckligt bra, det har på ”litteraturspråk” fattats gestaltning. Författaren har inte klarat av att under själva skrivandet sänka sig så djupt i medvetenhet att de känslor som varit förknippade med det berättade följt med. Istället för att bli en roman/berättelse som läsaren sent ska glömma blev det en bok, bra i och för sig, men den satte inga djupa spår i läsaren.

Men Mats Jonssons teckningar från barndomens Bollsta tar mig dit på samma sätt som Harry Potter träffade en ung Voldemort. Jag teleporteras, swischas, sugs rätt in i den svartvita serietillvaron. Jag ser och följer med honom när han traskar fram och tillbaka genom skogen på väg för att återigen bli mobbad i skolan. Det är helt enkelt ruskigt bra!

Det som drabbar, mest och värst, är mobbningen. Detta ständigt pågående plågande av den som på ett eller annat sätt är ”fel”. Med små, små medel får han fram ångesten, den krympande självkänslan och rädslan: några extra rynkor i pannan, en svettdroppe som stänker, ögonen som stirrar lite för intensivt. Han skriver inte läsaren på näsan, det behövs inte. Det framgår så tydligt hur hemskt allt är. Att han dessutom lyckas återge ångermanländskan som talas i Ådalen så att jag som ångermanlänning direkt hör hur det låter gör förstås det hela ännu bättre. Ännu trovärdigare.
Men det som verkligen slår mig efter att först ha läst Pojken i skogen och därefter Mats kamp är en slags insikt om vad mobbning är. Att det alltid finns, i alla miljöer, i den bästa av världar, och att den i stort sett alltid förnekas av dem som skulle kunna förhindra och stoppa den. För i den senare boken har Mats fått barn. Hans dotter hamnar på grund av diverse omständigheter på ett föräldrakooperativt dagis i Stockholm, på Söder. Och Mats Jonsson måste ta sin del av ansvaret och vara kökschef, säkerhetsansvarig, förskollärare, enligt ett schema som föräldramötet bestämt. Några föräldrar, välbeställda, undersysselsatta och välmående, smiter regelbundet från sina förpliktelser men missar aldrig att tvåla till Mats Jonsson som inte klarat allt som skulle göras de dagar han blev lämnad i sticket. Inte heller ”förstår” den typen av föräldrar att ta åt sig av förmaningar från personalen. Men nåde den som klagar på deras vanartiga barn!!!
Jag vet inte om författaren är riktigt medveten om det. Men det han förmedlar är att man klarar sig ifall man håller fast vid vem man är. Om man aldrig slutar vara sig själv.
Jonsson kan berätta och samtidigt vara uttalat politisk, på ett sätt som inte är möjligt i prosalitteratur. Där skulle det bli pekpinneaktigt och upplevas som propaganda. Men det skenbart lättare tilltalet i serieromanen ger författaren/tecknaren större utrymme. Mats Jonsson förvaltar det väl.