Den största knappen på tangentbordet är space eller enter-knappen med en pil som först pekar neråt och sedan åt vänster. På rygg, på den knappen med alla benen i vädret, ligger Lusen med den uppenbara förhoppningen att jag ska trycka på knappen, göra ett nytt stycke och därmed också göra slut på pinan. Men det gör jag inte, för jag ser honom och så länge jag ser honom trycker jag på andra tangenter. Det blir bokstäver, det blir ord, mellanslag, kommatecken, till och med punkt, men absolut inget nytt stycke förrän Lusen samlat sig, torkat tårarna och vänt på sig och gått ner från tangentbordet och ut på det stora skrivbordet så att det då äntligen blir möjligt att trycka på knappen.

Ett nytt stycke är en befrielse, det utlovar en ny fräsch tankegång och nu när Lusen har flyttat på sig behöver jag inte längre tänja ut varje tanke i det oändliga utan det kan bli tankar med lite mer tempo och jag passa på att göra ett nytt stycke, bara för att det är roligt att trycka på knappen.

Där gjorde jag det och det kändes skönt och där

igen

och där

och där

Den bästa dikten på svenska vid denna tid på året är skriven av Carl Johan Love Almqvist. Innan jag läser honom trycker jag på knappen.

Där tryckte jag:

Var finns en sjö, där man i frid och lugn kan drunkna
och det med nöje, utan obehaglig lukt?
Där inga lik förut på bottnen finnas sjunkna
och som med otäckheter fylla denna bukt?
Ej heller någon självdöd fisk och inga unkna
kanaljekräftor, döda utan sans och tukt?
Finns väl en sådan sjö, så vill jag utan buller, bråk och vimmel
gå dit rätt snart och i dess vackra vatten finna ljuvt min himmel.