Kanske handlar det om klimatförändringar, kanske inte. Men vädret i Sydeuropa har lett till att grönsakspriserna skjutit i höjden och att konsumenterna fått upp ögonen för svenska rotfrukter som är både nyttiga och billiga. Det har hänt förr att efterfrågan på livsmedel förändrats snabbt. Många föredrar idag svensk kyckling och svensk fläskfilé, ja överhuvudtaget svenskproducerat. Det är en tacksam inramning när en nationell livsmedelsstrategi presenteras.
Livsmedelsindustrin är Sveriges fjärde största tillverkningsindustri. Av de råvaror som används är nära 60 procent svenska. Livsmedelsproduktionen har helt klart en potential, mer mat borde kunna tillverkas i Sverige istället för att importeras. Det är också regeringens övertygelse. Kanske kan den strategi som nu presenterats leda till det: ”En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet”, se sidorna 11 och 12.

Att regeringen dröjt så länge beror på det komplicerade i att förankra strategin över blockgränserna. Förmodligen har det varit värt att ta tid på sig, eftersom strategin sträcker sig fram till år 2030. Mycket är gammal skåpmat, som att stärka konkurrenskraften för att det i sin tur ska leda till fler jobb. Satsningen på export av livsmedel är inte heller någon nyhet. Det vill alla se och många satsningar har gjorts, men resultaten har inte imponerat. Att konsumenterna ska driva utvecklingen är också givet enligt den tro på marknadskrafterna som alla partier är eniga om. Det lyfts också fram att självförsörjningsgraden måste öka, hur låg den är står inte att läsa, men den brukar uppskattas till under 50 procent. Förutom själva livsmedelsstrategin har en första handlingsplan med konkreta åtgärder presenterats. Det behövs: Det är annars lätt att det bara blir tomma ord. Det har hänt förr.
Det har gått 20 år sedan Mål & Medel skrev om en statlig offentlig utredning med nästan exakt samma namn som den proposition som nu lagts: ”En livsmedelsstrategi för Sverige”, SOU 1997:11. Syftet var att påskynda förnyelse och expansion. Då som nu var Socialdemokraterna i regeringsställning.
Det gick si så där. Jobben minskade drastiskt. År 1997 hade Livs 61 532 medlemmar och år 2016 var antalet 29 403. Det har sina orsaker som en livsmedelsstrategi inte kunde göra mycket åt: strukturomvandling, automatisering och konkurrensen från importerad mat. För livsmedelsarbetare som förlorat jobbet har det varit extremt tufft och det kan lätt leda till en känsla av uppgivenhet.
Ändå finns anledning till hopp. Det beror kanske inte så mycket på innehållet i den nya strategin utan mer på att man kommit överens över blockgränserna om en politik som ska leda till ökad svensk produktion av mat.
Bakgrunden till förändringen är lovande. Fler väljer idag närproducerad och ekologisk mat. Fler frågar varifrån maten kommer och hur den producerats. Medvetenheten är utbredd. Vår syn på mat har under dessa 20 år tagit ett stort kliv framåt. Vi har – tror jag – tagit steget från att bara vara konsumenter till att också bli medborgare och vi kräver att vår matproduktion ska vara miljö- och klimateffektiv och ha en hög standard inom djurskydd och djurhälsa. Att den inte leder till arbetsolyckor eller arbetsskador.
Här kommer det mest positiva. Regeringen betonar att det behövs insatser för att förbättra livsmedelsproduktionen: forskning och kompetensutveckling lyfts fram som särskilt viktigt att satsa på. Helt rätt!