Så mycket som hälften av maten på våra middagsbord är idag importerad. Trots att Sverige har Europas bästa livsmedelsproduktion, både i lantbruket och industrin. Trots att vi är bäst i EU-klassen i djurhälsa och miljö. Och trots att 600 000 hektar prima svensk åkerjord just nu ligger i träda och bara väntar på att användas.

Varför är det så? Svaren är flera men här de två viktigaste:
•Prislappen: Eftersom svenska livsmedel håller så hög ät- och miljökvalitet är de givetvis något dyrare att producera jämfört med i andra länder. Vilket betyder att de kostar mer i butik för vanligt folk som kanske gärna vill köpa svenskt men som inte alltid har råd. Och då? Ja, då tar till exempel nötköttet från Irland eller Belgien hem spelet, produkter som är producerade med lägre krav och kostnader.
•Byråkratin: Det svenska jordbruket berörs idag av 604 lagkrav, en ökning med 20 procent på 20 år (Källa: SLU och Hushållningssällskapet i Halland). Regler som i många fall är onödiga men kostar tid och pengar som fördyrar för bonden. Jordbruksverket har gjort en del förenklingar, dock knappast ännu riktigt synliga ute i vardagen på gårdarna.

Hela scenariot är sorgligt: Det innebär fortsatt nedläggning av inte minst mjölkgårdar (idag finns det faktiskt bara cirka 3 800 kvar i hela landet!) och därmed igenväxning av skogs- och mellanbygdens biologiskt rika vackra och kulturhistoriskt värdefulla bondelandskap. Det innebär färre jobb och en fortsatt utarmning av svensk landsbygd. Det innebär att Sverige nu har den lägsta självförsörjningsgraden på livsmedel i hela EU – och detta i en tid av säkerhetspolitisk oro i vårt närområde.
En tung problembild, alltså. Vad kan politiken göra? Nyligen la regeringen fram sin livsmedelsstrategi för ”en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja till 2030”. En handlingsplan med 40 åtgärder och en inledande miljard för insatser de närmaste två åren. Plus målsättningen att 30 procent av åkerarealen skall vara ekologiskt odlad till 2030. Då skall också 60 procent av den offentliga livsmedelsupphandlingen vara ekologiskt certifierad.

Kommer den här strategin att lösa jordbrukets lönsamhets- och därmed konkurrensproblem? Dessvärre tror jag inte det. Jag hade väntat mig att mycket mera krut skulle läggas på dramatiska regelförenklingar och mindre redovisningsplikt, återförd dieselskatt och andra insatser som verkligen minskar bondens kostnader utan att sänka kvaliteten. Istället lägger regeringen ut nio nya utredningsuppdrag på Jordbruks- och Livsmedelsverket. Till exempel om hur matsvinnet skall minska: här borde Sven-Erik Bucht snabbt samla ihop och presentera de många praktiska erfarenheter som redan gjorts och görs ute i landet!
Som gammal regeringsutredare (”Bilen Biffen Bostaden”) är jag förstås oförtröttlig optimist. För drygt tio år sedan föreslog jag en rad jordnära åtgärder för att till exempel stärka svensk nötköttsproduktion på de 400 000 hektar naturbetesmarker som måste hållas i hävd om landskapet skall behålla sin biologiska mångfald (och som nu riskerar att förbuskas).
Det är inget fel på regeringens engagemang för svensk mat och landsbygd. Men den som orkar tugga sig igenom den tunga ordmassan i livsmedelsstrategin – ofta abstrakt och med ständiga upprepningar – blir lätt orolig för att den sista kon hinner dö innan staten kommer till skott.