Nedläggningen av Findus i Bjuv sätter djupa spår. Många kom för att se en scenföreställning om det som hänt gjord av en teaterelev. Det blev en känslosam upplevelse för de som jobbar eller har jobbat på företaget.

Det är lördag förmiddag i februari. Minna Rosander och de andra från klubbstyrelsen ställer i ordning stolar i Varagårdsskolans aula i Bjuv. Kaffetermosar och fika dukas upp utanför dörrarna.
En scenföreställning, som handlar om Findus och beskedet som slog ner som en bomb i mars förra året, ska framföras. Runt 170 personer har anmält att de ska komma för att se någon av de två föreställningarna.
Publiken börjar strömma till. Bland de som anmält sig finns både folk som jobbar på företaget tiden ut till den sista mars och de som gått i pension.
Riskkapitalbolaget Nomad Foods köpte upp Findus för 6,7 miljarder kronor till synes bara för att stänga ner verksamheten i Bjuv och flytta maskinerna utomlands. Därmed förlorar 650, varav 325 kollektivanställda, sina jobb.
– Det är jätteläskigt det som hänt. Jag bor i Bjuv och har jobbat på Findus i 33 år. Vet inte vad jag ska göra nu, säger Pirkko Rantalainen när hon slagit sig ner för att se den första föreställningen.
Pirkko vill inte stressa fram ett beslut om vad hon ska syssla med i framtiden och har därför ännu inte börjat söka andra jobb. Men hon tänker bo kvar i Bjuv.
På fritiden umgås Pirkko ofta med Nina Hvam som sitter i samma stolsrad. Nina har jobbat på Findus lika länge och bor även hon i Bjuv.
– Jag ska studera till barnskötare, säger Nina.
Det blir en helt ny väg i livet. Hennes stora intresse för barn avgjorde vägvalet.

Björn Carlström är en av dem som fått nytt jobb. Med sina 20 år på Findus brukar han skämtsamt kallas för ”nyanställd”. Gemenskapen har hållit folk kvar, men nu är det slut med det.
– Veckan efter beskedet var fruktansvärd. Men det har varit blandade känslor hela tiden. Ena dagen har man accepterat det, andra stunder har man känt att det här är bara fel.
Björn har två barn och bor i Bjuv. Hans mamma, pappa och farmor jobbade också på Findus. Om företaget funnits kvar hade han stannat, säger han. Björn har haft många olika jobb på företaget och har trivts hela tiden. Genom åren har han sagt att om han ska sluta på Findus så får de sparka ut honom. Och så blev det.
Aulan blir nästan fullsatt. De flesta har kommit och det tystnar i stolsraderna.
– Detta kommer att bli känslosamt, säger huvudskyddsombudet Johan Bengtsson och tittar ut över publiken.

Tillsammans med de andra i klubbstyrelsen såg han föreställningen i Malmö när teatereleven Amina Olsson framförde den första gången.
– Den var riktigt, riktigt bra. Första repliken fick håret att resa sig på mig. Den tog, berättar Johan.
– Tårarna kom hos alla. Ett jättefint minne att någon annan, en konstintresserad, brydde sig om det här, lägger klubbens ordförande Kent Ahlgren till innan det är dags för Amina Olssons Findus (Laterna Magica) som föreställningen heter.
När Amina Olsson kliver in i strålkastarljuset blir det knäpptyst. Hon höjer handen som om hon håller en ärta mellan fingrarna och inleder med några för publiken välbekanta meningar: ”Det här är Ebba. Ebba är extra söt och är framtagen för att smaka precis så här… Hon kommer från Bjuv.”
De orden kommer från en presentation när ärtsorten Ebba lanserades. Alla i aulan känner igen den. Därefter går det inte att slita sig från föreställningen.

Diabilder från förr klickas fram på en skärm. Vi får se skördemaskiner modell äldre, ärtplantor i långa rader, arbetare, produktionslinjer och reklamannonser med nostalgikänsla. Vi påminns om att företagsnamnet är en kortversion av fruktindustri (f + indus alltså) och att företaget setts som ett föredöme inom svensk industri. Här skulle arbetarna trivas.
Amina tömmer ut en påse frysta ärtor på golvet, ställer sig på knä och börjar rabbla ”åtta köttbullar i en form, åtta köttbullar i en form, åtta köttbullar i en form…”
– Alla jobb har inte varit roliga, men många har haft väldigt roligt, säger Amina sedan.
Hon fortsätter med att konstatera att anställda lärt känna varandra genom åren och umgås utanför grindarna. Många har blivit vänner för livet. I slutet av föreställningen får hänsynslösa riskkapitalbolag sig en omgång. ”Osynliga pengar försvinner i osynliga labyrinter. Det går inte att förstå var det börjar och slutar”.
Någon dag tidigare frågade jag Amina hur hon kom på idén att göra konst av nedläggningen i Bjuv.
– Jag åkte tåg förbi Bjuv när beskedet kom i mars förra året. Läste någon artikel om att 650 anställda skulle bli av med jobbet, svarade hon.
Hon hade ingen relation till Bjuv, men företagsnamnet kände hon väl till. Det är ett välbekant varumärke för de flesta.
– Jag ville veta mer. Vilka är människorna bakom den här nyheten, undrade jag.

Amina tog kontakt med klubben. Kent Ahlgren och de andra välkomnade henne. Hon återvände flera gånger för att intervjua Livsare och fick tillgång till arkivet. Så fick nyheten ett ansikte och så småningom gjorde hon en scenföreställning som ett examensarbete på Teaterhögskolan i Malmö.
Ett syfte med föreställningen är att öppna upp för diskussion nu när det tystnat i medierna. Och diskussion blev det. Alla stannade kvar efter både den första och den andra föreställningen den här lördagen.
– Det var fint och känns i hjärtat. Jag kommer minnas gemenskapen och arbetskamraterna, säger Nina Hvam när applåderna slutat.
– Vi är fortfarande förbannade och kommer att fortsätta slå på trumman så länge vi kan, säger Johan Bengtsson.
Han berättar att Livsarna på Findus stöttar och hjälper varandra så gott det går. Sista ordet om det som hänt är inte sagt, tror han.
Stöd har kommit från hela världen. Känns bra att det finns Livsare i Sydafrika, Indonesien och på många andra håll som kommit med sympatiuttalanden, tycker Johan. Riskkapitalbolaget Nomad Foods däremot vet inte ens var Bjuv ligger.
På en karta på hemsidan har Bjuv markerats som en ort norr om Göteborg!

Döttrarna Elvira och Eleonora drar i pappa för att få hans uppmärksamhet.
– Barnen ska ha mat på bordet, säger Johan som en kommentar till den ovissa framtiden.
– Jag trodde inte att hon skulle kunna göra något så här bra om ett så tråkigt ämne, säger Minna Rosander om Aminas scenföreställning.
Minna har jobbat på Findus sedan 1989 och beskriver sig själv som fostrad av Livs. Hon har aldrig tillhört något annat fackförbund. Livs har varit en stor och viktig del av hennes liv. När Findus gått i graven flyttar hon tillbaka till Alsterbro i Småland efter åren i Skåne. Där väntar ett jobb som truckförare. Det känns pirrigt, tycker Minna, som glömt hur det är att vara nyanställd.
Dagens föreställning blir ett minne för livet:
– Den är fylld av känsla och respekt. Det känns som om hon gör det här för vår skull. Jag är full av beundran, säger Minna.