Det är kanske inte alltid som medlemmarna ser vad som ligger bakom framgångsrika avtalsrörelser. Det är LO-samordningen i årets avtalsrörelse exempel på. När LO-förbunden håller ihop så får det effekt, och det är mäktigt. Det är inte konstigt att det knorrats rejält på vissa håll på arbetsgivarsidan.
För livsmedelsarbetarna kan det vara extra knepigt att hänga med i alla turer. Livs ingår ju i två samordningar, dels i Facken inom industrins samordning, dels i LO-förbundens.
I slutet av mars kom parterna inom industrin, däribland Livs, överens om ett nytt treårigt avtal till ett sammanlagt värde av 6,5 procent. Det innehöll låglönesatsning, 0,5 procent i avsättning till deltidspension samt en löneökning på två procent per år. Allt detta berättade vi om i Mål & Medel nr 4 – 2017.
Det som Facken inom industrin kom överens om har sedan utgjort det som kallas märket och som övriga förbund har att förhålla sig till.

Hittills har LO-förbund efter LO-förbund lyckats förhandla sig till treåriga avtal motsvarande detta märke och en ny konstruktion för låglönesatsning, som omfattar alla som ligger under 24 000 kronor i månaden, som var ett krav som LO-förbunden beslutat att driva gemensamt.
Flera förbund har behövt varsla för att få igenom sina krav. Hotell- och restaurangfacket, HRF, tvingades att göra det i början av april. En enig LO-styrelse ställde sig bakom varslet. LO:s ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, skrädde inte orden och menade att det var skamligt av motparten att inte ge lågavlönade hotell- och restauranganställda samma låglönesatsning som arbetstagarna inom industrin redan fått. Livs tillhörde de förbund som lade sympativarsel för att sätta press på HRF:s motpart. Det bidrog till att avtal kunde tecknas utan konflikt.

Samma gäller Fastighets och Seko som laddade för strejk på 20 arbetsplatser. Striden handlade om förbundens gemensamma avtal som omfattar städare. LO:s styrelse stod enhällig bakom beslutet att ta till strejkvapnet. Det som väckt starka känslor var att arbetsgivarsidan, i detta fall Almega, ville att låglönesatsningen skulle betalas genom en försämring av städarnas anställningsvillkor. Det här vände sig samtliga LO-förbund emot och skrev i ett uttalande att de var fast beslutna att genomdriva låglönesatsningen i alla berörda branscher och att inget förbund skulle drabbas av försämrade anställningsvillkor för att få den.
Den 2 juni kom parterna överens om ett nytt avtal i linje med övriga avtal som tecknats. Om det blivit strejk skulle även arbetsplatser som omfattas av Livsmedelsavtalet påverkats. Det handlar om Jacob Douwe Egberts (Gevalia) i Gävle och Carlsberg Supply Company i Falkenberg som har städare inne som går under avtalsområdet Almega Serviceentreprenad och som skulle varit uttagna i konflikt.

Att komma överens om en samordning och sedan hålla ihop ger styrka, det förutsätter att alla ställer upp när någon i samordningen går från ord till handling. Det är en svår konst och hittills har LO:s förbund imponerat med sitt genomtänkta agerande.
Denna avtalsrörelse har varit en uppvisning i enighet och solidaritet. Det bådar gott för framtiden. För om klyftorna i samhället ska minska måste de lägsta lönerna upp för alla inom LO-kollektivet, och det gäller lika mycket Livs lågavlönade som HRF:s eller Sekos och Fastighets.