Redaktionen: Caroline Maar: ”Semestern är snart här!”

Ja, sommaren är äntligen här. Den tiden på året där man minns tillbaka hur man som barn gick och räknade ner dagarna till det efterlängtade sommarlovet.
Den där härliga känslan i magen när man kunde skjuta upp alla måsten till hösten, för nu var det faktiskt sommar och då hade man rätt att göra precis vad som faller en in för dagen.
Verkligheten ser lite annorlunda ut idag, semestern är några veckor istället för hela månader, men den där härliga känslan i magen finns fortfarande kvar och jag räknar fortfarande ner dagarna till den välbehövliga semestern.

Men så kommer jag att tänka på hur bra jag har det. För några år sen var semester någonting jag bara kunde drömma om. Som visstidsanställd i nästan fyra år ville jag inte vara till besvär över sommaren och tog därför i alla år ut en veckas semester. Sista sommaren innan jag fick fast jobb tog jag inte ut någon semester under hela året. Jag ville inte att min arbetsgivare skulle tro att jag var lat, för är man ung så har man inga krämpor att klaga över så varför då vara ledig?
Det fanns en oro att man inte skulle bli inringd om man inte tackade ja till allt jobb som erbjöds. En annan anledning till varför jag inte tog ut någon semester var för att jag aldrig var säker på om det fanns något jobb kvar till mig efter sommaren, så det gällde att tjäna ihop så mycket man kunde. Under dessa fyra år pluggade jag till lärare på heltid, jobbade kväll i princip på heltid, och tog all övertid jag kunde på helgerna. Och det finns de som kallar unga för lata…

När jag möter mina visstidsanställda kollegor på jobb så kan jag inget annat än beundra dom. Det gör ont i hjärtat att se mamman som inte har fem veckors semester att njuta tillsammans med sina barn. Det gör ont i hjärtat att se den unga killen som jobbar allt han kan för att ha råd med lägenheten och bilen som han drömmer om.
Oavsett om man byter namn på anställningsformerna från visstidsanställning till sommarvikariat och sen tillbaka till visstidsanställning igen så ska det kallas vid sitt rätta namn och det är otrygga anställningar. Jag är så oerhört trött på att det fortfarande förekommer inom vår bransch.
Efter denna sommarsemester hoppas jag att jag kommer tillbaka med en enorm kämpaglöd för att fortsätta kampen mot otrygga anställningar, att inte enbart skylla på politiken utan faktiskt aktivt försöka motverka otryggheten på arbetsplatsen. Det är i alla fall det jag får trösta mig med när det dåliga samvetet blir alldeles för stort för de kamrater som fortfarande är kvar i detta helvete.
Caroline Maar