Ernst Brunners självbiografi ”Där går han” finns i tre delar. Den tredje boken sträcker sig från 1990-2010, här skildras livet som mogen författare och familjefar. Han har gjort en framgångsrik karriär och tillhör Sveriges författarelit men nu vill han dra sig tillbaka från rampljuset. Ett starkt skäl är att han ser den bokbransch han verkat i utarmas. Verkliga författarskap marginaliseras och går under, medan usla ”mordförfattare”, deckare, spökskrivna biografier och kändistrams frodas. Bokförlagen satsar mer och mer på lättsålt skräp, varmed bokmänniskor försvinner och den svenska bokkulturen förfaller.
Då funderar Brunner på att lägga av, trött på att vara en offentlig person i den mediala spektakelkulturen. Han ser sig som en kugge i en industri där litterär kvalitet inte längre betyder något och känns igen av allt färre. Det senaste decenniet har han ändå fortsatt att skriva, berättarglädjen och lusten till språket finns ju kvar. Men nuförtiden gör han historiska romaner uppbyggda på kopiösa mängder fakta och forskning i arkiv. Hittills har han gett sin bild av historiska svenska berömdheter som Bellman, Karl XII, Gustav III och Anckarström. Senast kom ”Darra”, en biografi om Emanuel Swedenborg.
Om Brunner läste Robert Harris roman ”Spökskrivaren” skulle han nog känna igen sig. Den handlar om bokvärldens förfall. Kändiskulturen har infiltrerat förlagsvärlden, menar Harris. Media blåser upp talanglösa kändisar och politiker som sporras att skriva böcker, varvid en spökskrivare gör jobbet utan att synas. Problemet är att bra böcker drivs bort, dåliga tar upp plats och tid, urholkar förtroendet. Många böcker på topplistorna idag är spökskrivna
bedrägerier. Just ”Spökskrivaren” handlar om en brittisk före detta premiärminister som anlitar en spökskrivare för att skriva memoarer, samtidigt som han står anklagad för krigsförbrytelser (läs Tony Blair).

Brunner och Harris är två mycket olika författare. Brunner började skriva dikter om ishockey och långvård. Han är den äventyrlige språkälskaren som med romanen ”Kocksgatan” plötsligt blev bästsäljarförfattare. Hans styrka är tidsdokumentet, det färgstarka, levande språket och en medryckande handling, utan att vara beroende av en thrillermotor.
Harris var politisk journalist med världspolitiken som arbetsplats. Som författare har han omsatt sina erfarenheter av makt och makthavare till intelligenta underhållningsromaner. Hans i grunden politiska romaner rör sig historiskt och tematiskt över vida områden: krigsförbrytelser, rättsövergrepp, naturkrafter, klassamhället, korruption, börskrascher, spioner. Styrkan är lysande intriger och intressanta personer. Tesen är att maktmänniskor är sig lika vare sig de bor på 10 Downing Street eller i antikens Rom.

Jag läste någonstans att Sverige saknar en författare som Robert Harris och jag tvivlar på att England har någon motsvarighet till Ernst Brunner. De är helt olika begåvningar men gemensamt är en förmåga att kombinera intelligent underhållning (de når en stor läsekrets) med litterär kvalitet. Det känns att de vill något med sina böcker, inte bara att sälja dem. Ändå är det lite absurt att just dessa framgångsstinna herrar kan mötas i sin klagan på förlagsbranschens bluffböcker och bokkulturens nedgång. De är ju själva en del av det kommersiella strupgreppet på boken. Men det är bra att det görs.
Hur ska det gå med skönlitteraturen i framtiden? Kommer det att finnas förlag och publik för kvalitet, för verkliga författare? Brunner tror inte det, han lämnar scenen och funderar på att sätta upp sin egen tryckpress.