Så nu var det dags för mig att skriva min sista ”Tankar i arbetet” för denna gång. Har funderat länge på vad denna text skulle handla om och idéerna har varit många.
Men det jag till slut bestämde mig för var att skriva lite om Löftet. Det där Löftet som gjorde att vi i dag faktiskt har en lägsta lön, förtroendevalda som representerar oss på arbetsplatserna och mycket mera. Löftet om att vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta för lägre lön eller på sämre villkor än det vi nu lovar varandra. Löftet om solidaritet gentemot varandra. Vi pratar mycket om vikten av att organisera sig och att kollektivavtalet står under ständig bevakning från de högra motståndarna. Men hur gör vi egentligen när vi ska få våra kamrater att organisera sig? Jo, vi pratar om alla försäkringar som exempelvis ingår i ett medlemskap och försöker sälja in det ungefär som en bra dammsugare. Inget ont om alla våra fantastiska försäkringar, men för mig är de bara ett extra plus.

Vi måste gå tillbaka till Löftet och få våra kamrater att förstå hur våra förfäder fick kämpa för att vi skulle få det vi har idag. Tack vare kollektivavtal så har vi en lägsta lön som regleras genom avtal och inte genom lag. Vi har skrivit i våra avtal om hur det systematiska arbetsmiljöarbetet skall fungera, hur många timmar vi skall jobba, arbetstidskonto, ledigheter och delpension.
Detta är bara ett urval av allt som finns och frågan är hur arbetsmarknaden skulle se ut utan dessa spelregler? Det är en tanke jag inte ens vill tänka men kan garantera att det inte hade varit trevligt att vara en arbetare då.

Kollektivavtalet är framtaget av parterna på arbetsmarknaden för att på så sätt skapa en balans och ordning och reda. Det är inte en trygghet bara för oss utan även för arbetsgivaren. Tyvärr ses det inte alltid på så sätt utan mera som hinder och som ett illa tvång och det är så synd och frustrerande.
Snart är det valår också i Sverige men det börjar märkas redan nu. Högervindarna blåser fortfarande kallt och de ser kollektivavtalet och den svenska modellen som fiende nummer 1.
Sticker inte under stolen med att jag blir orolig för hur valresultatet i september kommer sluta men jag vet att jag kommer göra allt jag kan för att sprida kunskap och fakta och få våra kamrater att förstå att vi tillsammans måste kämpa för det fina vi har och för att vi alla ska förstå vikten av att organisera oss.
Avslutar åter igen med att tillsammans är vi starka och låt oss aldrig sluta kämpa.
Sara Dahlbeck,
livsmedelsarbetare på Orkla Confectionery & Snacks (OLW)