”Vi hade folk i industrin, men de är i stort sett borta.” Det sa dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt på World Economic Forum i Davos i januari 2013. Ett uttalande som väckte starka känslor.

Ingenting kunde vara mer fel, inte minst mot bakgrund av Industrins Ekonomiska Råds senaste rapport från oktober. För av den framgår tydligt att svensk industri är av största betydelse för sysselsättningen. Det är också många som jobbar inom industrin, nästan 850 000 personer. Dessutom är många indirekt beroende av industrin. Om Sverige tappar industrijobb så försvinner också jobb inom tjänstesektorn.

Vi har med andra ord all anledning att slå vakt om vår industri och inte som den dåvarande alliansledaren förminska betydelsen av den. Dessutom går det bra för svensk industri, så bra att det råder arbetskraftsbrist. Även för svensk livsmedelsindustri pekar det uppåt, det senaste året ökade antalet anställda med 1 055 personer, det är en ökning på två procent.

Samtidigt pågår en stor omställning av industriproduktionen, det handlar om robotisering på bred front. I Västerås ligger ABB Robotics som är störst i världen på industrirobotar. Där tillverkar de en ny generation robotar som är avsedda att arbeta tillsammans med människor, så kallade kollaborativa robotar.
Det är en av förklaringarna till varför Sverige ligger på femte plats i världen, före övriga Norden och före USA, när det gäller antalet industrirobotar per 10 000 anställda. Det finns idag cirka 12 000 industrirobotar i Sverige, flera av dem återfinns inom livsmedelsindustrin.

Finns det anledning till oro? Nej, inte enligt rapporten som visar att den tekniska utvecklingen inte innebär att jobben blir färre utan snarare fler och många gånger bättre, då monotona och slitsamma jobb rationaliseras bort.

Kostnaden för industrirobotar minskar också vilket lett till att det inte längre är lika lönsamt att flytta produktion till låglöneländer. Flyttlassen börjar istället gå åt andra hållet från låglöneländer till mer tekniskt avancerade länder. Det är reportaget om Orkla i Fågelmara ett exempel på, där produktion av ketchup flyttar från de baltiska länderna till Sverige.

Det är också så att när en produktionslinje robotiseras så ökar produktionen per timme vilket gör att produktionen kan bära upp högre löner, vilket i sin tur lägger grund för ökad efterfrågan och försäljning och därmed snarare fler jobb än färre jobb. Ett tydligt bevis på detta är att de länder som robotiserat mest är länder med låg arbetslöshet och som dessutom ofta har arbetskraftsbrist. Så är fallet med Tyskland, se sidan 10, som ligger steget före Sverige när det gäller robotisering och där det enligt det tyska Livs inte är lågbetalda, så kallade minijobbs, som lett till den gynnsamma utvecklingen utan investeringar i industrin.

Visst är det positivt med robotisering. Det kräver samtidigt en hel del av facket. Det är viktigt att livsmedelsarbetarna får vara med på den tekniska resan, att de får rätt till utbildning och fortbildning och betalas med löner som gör dessa jobb attraktiva. Det gäller också att ha koll på arbetsmiljön. Jobben kanske blir mindre slitsamma men de blir samtidigt mer ensamma. Det är färre personer vid linjerna och större avstånd mellan dem. Det är en aspekt som inte får glömmas bort. Jobben måste också ge sociala möjligheter. Att slänga käft med arbetskompisen är en del av behållningen.