Det är många kvinnor som under november gått ut och vittnat om sexuella övergrepp. Det är skakande berättelser som vi fått ta del av. Kvinnorna som utsatts har av olika skäl tidigare valt att tiga om det hemska som de varit med om. Men nu träder de fram och gör det på bred front.
Det är en styrka att så många kvinnor väljer att gå ut och berätta om händelser som kan ligga både långt tillbaka och nära i tid. Det kan inte vara lätt att väcka minnen från våldtäkter och andra sexuella trakasserier till liv, och det kräver också ett stort mod att peka ut gärningsmän.
När så många berättar om det hemska de varit med om så blir det ett samhällsproblem. Det går inte att slå ifrån sig som många verkar ha gjort innan och säga att det bara är enskilda störda gärningsmän. Det blir också omöjligt att mörka och hålla förövarna om ryggen. Det leder i sin tur till att det på allvar kommer att gå att ta itu med det som länge har skett i det fördolda.

Det började med att den amerikanska skådespelaren Alyssa Milano den 15 oktober bad alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes tweet med orden ”me too”. Det var efter att en Hollywoodproducent hade anklagats för våldtäkt av flera kända skådespelerskor och att detta tystats ner av filmindustrin.
Uppropet fick ett enormt gensvar. Det tog inte lång tid innan hennes upprop blev känt över hela världen genom hundratusentals delningar i olika sociala medier. I Sverige hölls också manifestationer i olika städer med #MeToo som tema.
I Sverige har sedan under november kvinnor inom en rad olika yrkesgrupper gjort gemensam sak. Bland annat har skådespelare, sångare, musiker, politiker, journalister, socialarbetare, gymnasieelever och lärare bidragit med sina vittnesmål och undertecknat upprop. Även 1 501 kvinnor inom fackföreningsrörelsen har berättat om våldtäkter, grova övergrepp och sexuella trakasserier och gjort ett gemensamt upprop under haschtaggen #inteförhandlingsbart. De utpekade gärningsmännen har varit ledare, anställda och förtroendevalda i de egna förbunden.

Det är smärtsamt att ta till sig hur utbredd sexismen och tystnadskulturen varit även inom fackföreningsrörelsen. Det är viktigt att vittnesmålen påverka utvecklingen åt rätt håll så att vi får se ett slut på sexuella trakasserier och sexistisk jargong som inte hör hemma i dagens samhälle, och definitivt inte i fackföreningsrörelsen.
Det är så som kvinnorna – de som undertecknat det fackliga upproret – själva skriver: ”Vi gör det för att vi är en progressiv rörelse som vi vet kan hantera och komma till rätta med de här problemen och för att vi vill se en förändring.”
Fackföreningsrörelsen är väl rustad. För trots allt går utvecklingen åt rätt håll. Betydelsefullt är att allt fler kvinnor idag finns på ledande poster. Det gäller också Livs som länge var ett mansdominerat förbund. Genom att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete har Livs som förbund kommit en bra bit på vägen. Livs förbundsordförande Eva Guovelin och tredje ordförande Solweig Larsson finns också med bland de kvinnor inom fackföreningsrörelsen som står bakom #inte förhandlingsbart.

Det gäller nu, som alla som undertecknat upprop påpekar, att gå från ord till handling. Det är nolltolernas som gäller. Målet måste vara att bredda det fackliga löftet, det vill säga att ingen i framtiden ska bli kränkt, ofredad eller trakasserad. Låt oss gemensamt sätta punkt för detta.