Sen sex år tillbaka har jag jobbat i livsmedelsindustrin, jag är i 40-årsåldern och har barn. Förra året började min kropp säga ifrån att nu orkar den inte mer värk. Jag fick lättare uppgifter i ett par månader men fick sen återgå till min vanliga plats. Jag blev aldrig bra men det kändes bättre när jag fick lite lättare uppgifter.
Nu när jag återgått till mitt vanliga ställe så har värken kommit tillbaka och även förvärrats. Har varit sjukskriven, varit hos läkare som säger att de inte kan göra så mycket mer, för min kropp klarar helt enkelt inte av det arbete jag utför. Jag kör sjukgymnastik och visst känns det bra men mest för stunden.

Trött är jag, trött så in i bänken när jag kommer hem och ska ta hand om mitt barn. För mitt jobb slutar ju inte 15.30, orken ska räcka till ett tag till men det gör den knappt. Hämta på dagis, handla och laga mat, allt detta ska göras medan en underbar liten pojke försöker få min uppmärksamhet och vill visa än det ena och än det andra.
Själv är jag bara stressad, försöker att laga mat, uppmärksamma mitt barn samt hålla tillbaka tårarna och skriket av ångest som bara vill sippra ut. Efter maten är det dags att diska, se till att sonen duschar men han segar och ”ska bara”. Jag tappar humöret av tröttheten, av värken och det slutar med att vi båda gråter. Jag av mitt dåliga samvete och min son över att hans mamma är dum.

Vid läggdags kramas vi hårt och läser saga. Jag försäkrar honom att jag älskar honom fruktansvärt mycket och att han är ljuset i mitt liv. Han somnar och mitt hjärta fylls av en otrolig kärlek när jag tittar på honom där han ligger och sover så fridfullt. Nu är det tid för mig att slappna av, lite tid för mig själv och det slutar nästan alltid med att jag somnar framför någon Netflixfilm.

Jag vet inte om min värk kommer att gå över, troligen aldrig så länge jag jobbar med det jag gör. Byta jobb? Visst, men jag tillhör den där skaran utan någon utbildning och en inkomst måste jag ha så att jag kan försörja mig och min son. Tror inte min arbetsgivare vill ha mig kvar egentligen men som tur är kan han inte sparka mig hur som helst tack vare kollektivavtalet.
En ensamstående morsa med värk är inte populär varken hos arbetskamrater eller arbetsgivare då det blir en hel del Vab och min egen sjukskrivning på det. Inombords är jag arg, väldigt arg på att det ska behöva vara så här i samhället. Att man som sjuk ska behöva ha dåligt samvete för det.
Jag bad inte om detta, det är ju mitt jobb som har gjort detta mot mig och ändå är det jag som blir straffad. Straffad med sura miner på jobbet, straffad med lite lön och straffad med en trött kropp. När jobbet gjort oss sjuka, vad har vi för försäkring då? Vem finns där för oss? Man kastas ut i ett ingenmansland och ekonomiska svårigheter. Arbetsgivaren hittar en ny att anställa och allt är som vanligt men inget är som vanligt för den sjuka.

Nu har jag vabbat nästan hela veckan och på måndag ska jag jobba. Har ont i magen redan nu för jag vet att det kommer vara sura miner för att jag återigen varit borta. Har ont i magen för att värken kommer att förvärras. Har ont i magen över att få lönespecen.
J.