Slaktare är ett bristyrke och det är svårt att råda bot på. Någon utbildning finns inte utan den enda möjligheten är att gå som lärling. Fortfarande är det hårt slit som väntar. Det är ett fåtal slaktare som orkar jobba fram till pension.

På Livs kongress i våras ställde en av föreläsarna frågan om det fanns någon slaktare bland kongressombuden. Det fanns bara en; Jan Nilsson, klubbordförande på Norrbottensgårdens slakteri i Luleå.
Drygt ett halvår senare träffar jag honom på hans arbetsplats, ett litet slakteri där ett tiotal anställda slaktar och styckar djur som är uppfödda i Norrbotten och Västerbotten, med undantag för grisar.
Jan Nilsson har varit igång och slaktat sedan klockan sex på morgonen och ska jobba fram till klockan 15. Nu närmar sig klockan elva. Det är ett 100-tal får och lamm som ska slaktas denna dag och därefter är det städning av ladugård innan de får gå hem. Han konstaterar att de ligger rätt bra till.
– Det kan ibland vara ganska stressigt. Vi måste ta bort de djur som står på kö i ladugården, de kan inte bli stående till nästa dag. Förra veckan var vi inte klara förrän halv sju på kvällen. Det var en hissanordning som strejkade. Den drar upp djuren. Det var ett elfel och det tog ett tag innan det var fixat.
Jan Nilsson, som hunnit fylla 57 år, har jobbat nästan 40 år som slaktare. Det är lång tid och han säger att det känns i kroppen att arbetet varit ganska så krävande. Frågan är om han kommer orka att jobba ända fram till pension.
– Det kan bli tufft, säger han.
Det som underlättar är att han inte slaktar hela tiden, han varvar med att klassa djur vilket är ett betydligt lugnare arbete. För detta krävs en speciell utbildning. Han värderar djuren så att man ska veta hur mycket bonden ska få betalt.

Jan Nilsson är ganska fåordig. Det märks att han är en person som hellre lyssnar än pratar själv. Det är först efter att han blivit ivrigt påhejad av arbetskamraterna som han lite motvilligt berättar om sitt stora fritidsintresse.
Vid sidan om jobbet ägnar han sig åt dragbike som är en speciell motorcykel framtagen för dragracing. I drygt 30 år har han tävlat i denna sport som går ut på att köra så snabbt som möjligt på en raksträcka på 402 meter. Hastigheten ligger på 250 kilometer i timmen och sträckan tar runt nio sekunder att avverka.
– Det har gått hyfsat, berättar han.
Mer än hyfsat visar det sig, för några år sedan tog han ett SM-silver. Det är inte en helt ofarlig sport, efter att han fyllt 55 år måste han ha läkarintyg för att få ställa upp i tävlingar.
– Så farligt är det inte. Det händer inte så mycket olyckor, det gäller bara att se till att hålla sig på hjulen.

Jan Nilsson började sin yrkesbana på expeditionen på Swedish Meats anläggning i Luleå direkt efter grundskolan. Ganska snart fick han frågan om han ville gå som lärling för att bli slaktare.
– Det var efter att samtliga slaktare sagt upp sig efter en konflikt om ackordssättningen. Vi var 5–6 stycken som fick erbjudandet att gå som lärlingar.
Han berättar att det tog tre år innan han ansågs fullärd. Ganska snart blev han fackligt aktiv.
– Det var under en löneförhandling om lammslakt på övertid. Jag var väl den som argumenterade mest och det blev nästan vild strejk. Mina arbetskamrater tyckte då att jag skulle engagera mig fackligt.
Det dröjde inte länge förrän han valdes till klubbordförande och han var också aktiv i dåvarande Livs avd 57 Luleå. Med denna erfarenhet i bagaget så var inte steget långt för honom till att starta klubb på Norrbottensgårdens slakteri och ställa upp som ordförande.
– Jag vill ju veta vad som händer och ha möjlighet att påverka.

Men arbetsplatserna skiljer sig ganska mycket åt. På Swedish Meats handlade det om en stor klubb med ett 100-tal medlemmar, på Norrbottensgårdens om en liten klubb med knappt tio medlemmar.
När det gäller fackliga frågor så är det dock samma som går igen, lönen är även här ständigt föremål för diskussion, berättar Jan Nilsson. Utöver lönen är det bristen på slaktare som är ett återkommande problem. Just nu har de en slaktare från Kazakstan och en från Ukraina som går på vikariat och som båda gärna vill ha fortsatt jobb, men vars framtid är oviss.
– Det som försvårar det hela är att jobbet här är ganska så säsongsbetonat vilket hänger ihop med tillgången på djur.
Det är inte ovanligt att slakterier erbjuder lärlingsutbildning för att få tag på slaktare, ofta görs det i samarbete med arbetsförmedlingen.

Under Jan Nilssons tid på Norrbottensgårdens slakteri har de haft flera lärlingar inne. Senast var det Mats Falk, 34 år, som har rast och slår sig ner vid vårt bord.
Han gick som lärling på slakteriet 2016 och är nu tillbaka sedan någon dag efter en vända på dotterföretaget Nordchark.
– Lärlingsutbildningen var inte så lång. Jag började i februari och slutade i november. Det var ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Astar. Problemet är att jag inte blev fullärd, men jag lärde mig tillräckligt för att få in en fot och få möjlighet att lära mig mer.
Han berättar att de var två som gick lärlingsutbildningen men att den andra killen hoppade av. Själv kom han att gilla jobbet och inte minst de som jobbar på slakteriet.
– Om det finns möjlighet skulle jag gärna vilja bli kvar här. Jag tycker om att göra något som leder till ett konkret resultat. När jag handlar mat i affären händer det att jag tänker att det här kan jag haft att göra med, säger han och tillägger:
– Men det är inte det lättaste jobbet. Du använder musklerna hela dagen och det känns i kroppen när du kommer hem. Det är bra om du kan hålla dig i form på fritiden, men jag är lite dålig på det. Det jag gör är att jag försöker simma lite då och då.
Han tror att många har förutfattade meningar när det gäller slakt samtidigt som de gillar att äta kött.
– Jag undrar lite hur de tänker.
Utöver att ta in lärlingar som Mats Falk så har slakteriet löst bristen på slaktare genom att vända sig till några av de som tidigare jobbat på slakteriet och be dem hoppa in och jobba extra vid behov.
Som Otto Lundgren som är inne just nu och jobbar. Han var tidigare fast anställd i fem år som slaktare, men sa upp sig för att jobba inom en helt annan bransch. Han jobbar med att bygga och underhålla vindkraftverk. Eftersom han jobbar skift så kan han hoppa in på sin forna arbetsplats vid behov.
– Det är ganska olika jobb, konstaterar Otto Lundgren.

Äldst på slakteriet är Kenneth Andersson, som fyller 62 år i januari. Han har jobbat på Norrbottensgårdens slakteri sedan starten 2001. Han pendlar från Älvsbyn, sju mil enkel väg, vilket tar en timme att köra.
Innan jobbade han i åtta år på Piteortens slakteri som lades ned. Där har han också gått som lärling.
– Jag tror att det är svårt att få tag på folk för att slaktare är ett så tungt jobb, säger Kenneth Andersson.
Själv kommer han inte att orka att jobba så länge till.
– Jag har värk hela tiden efter att jag slitit av en muskel i armen.
Problemet är att han inte vet hur han ska försörja sig om han inte fortsätter att jobba. Försäkringskassan accepterar inte att han går sjukskriven.
– Efter att jag skadat mig ringde de hela tiden och ville dra ner på sjukpenningen. De ville att jag skulle arbetspröva och få ett lättare jobb men det finns inga sådana jobb här. Det är bara att bita ihop men jag har ett helvete när jag kommer hem.

Han är arg inte minst över att Försäkringskassan vill att han ska omskola sig och skaffa ett nytt jobb.
– Hur ska jag som har så ont kunna göra det?
Samtidigt har han nekats att bli sjukpensionär.
– Det säger att jag inte uppfyller kraven, att jag är för ung. De menar att min skada inte är tillräckligt allvarlig. Samtidigt har jag ont hela tiden när jag jobbar. Så illa är det. Det är tråkigt, men det är sant.
Riktigt upprörd blir han när han kommer in på ändringen av pensionsreglerna, att man ska tvingas jobba längre för att få en pension som går att leva på.
– Det är för djävligt. Som det ser ut nu har jag inte råd att gå i pension än. Hur ska det gå för de som kommer efter oss? Kommer de att få jobba tills de är 80 år? Går man i förtid räcker inte pengarna. Är det meningen att vi ska jobba ihjäl oss för att klara oss?