Det är svårt att förstå hur de som redan idag slits ut i förtid på sina arbeten skulle kunna orka jobba ännu längre. Det har också kommit kritik från fackligt håll mot pensionsgruppens förslag om att höja lägsta åldern för att ta ut allmän pension till 64 år.
Statistiken över hur det ser ut idag för LO:s medlemmar talar sitt tydliga språk. Den genomsnittliga pensionsåldern för arbetare är 63,8 år. För livsmedelsarbetare gäller 63,7 år, både för kvinnor och män. Värst drabbade är slaktare, styckare, bagare och konditorer vars genomsnittliga pensionsålder är 63,5 år.
Hur ska de orka jobba till 69 år, som man nu vill höja pensionsåldern till? Det är oacceptabelt att dålig arbetsmiljö ska drabba någon, men om det ändå sker ska den drabbade få skadestånd och ersättning. Det kan inte vara rätt att komma överens om att höja pensionsåldern när så många inte ens klarar av att vara kvar till den ålder som gäller idag.

Nu talas det om att insatser måste göras för att förbättra arbetsmiljön. Och så är det men problemet är att sådana insatser efterlysts i många år utan att nödvändiga investeringar gjorts. Livsmedelsindustrin fortsätter att ligga högt i Arbetsmiljöverkets årliga statistik över arbetssjukdomar och arbetsskador.
Innan pensionsåldern höjs måste det komma en ändring till det bättre så att de som arbetar inom industrin orkar jobba längre än vad de gör idag. Det är det enda rimliga och anständiga.
Det är ju heller inte så att det bara handlar om att hålla fram till pension. Det finns ju ett liv som pensionär också som ska vara drägligt både fysiskt och psykiskt. Och livet som pensionär ska också vara fritt från oro vad gäller ekonomi. Så är det inte idag när många pensionärer vittnar om att pengarna inte räcker. De låga pensionerna är ett stort problem.
Som många påpekat så behöver det avsättas mer pengar till pensionssystemet. Befolkningen blir allt äldre vilket bidragit till att pengarna inte räcker. Den enda lösning som politikerna kunnat enas om är att vi ska arbeta längre, men de hade också kunnat komma överens om att höja pensionsavgiften. Det hade varit mer respektfullt gentemot dem som sliter ut sig i tunga och stressiga jobb som alla i samhället är beroende av. En höjning av pensionsavgiften med minst två procent som LO föreslagit är ett rimligt krav.
Det har som sagt inte saknats kritik mot pensionsgruppens förslag. Företrädarna för de sex partierna, det vill säga regeringen och allianspartierna, har varit medvetna om att förändringarna av pensionssystemet skulle röra upp känslor. Målsättningen är att fatta beslut innan valet i september 2018. Frågan är om det är så klokt att inte låta väljarna få säga sitt.
Historien upprepar sig. Det pensionssystem som vi har idag, som inte fungerat tillfredsställande, gjordes också upp över blockgränserna och presenterades i en utredning våren 1994. Remisstiden var mycket kort och förslaget röstades igenom den 8 juni. Anledningen till brådskan den gången var valet i september samma år.

Vad har vi vår demokrati till? En gång i tiden fick vi folkomrösta om ATP-frågan, det vill säga hur pensionssystemet skulle utformas. Pensionsfrågan skulle tjäna på att diskuteras som man gjorde på 1950-talet. Det är en fråga som behöver debatteras och genomlysas på bästa möjliga sätt.