I den uppmärksammade SVT-dokumentären Eran – punk i tre delar målas en bild av Sverige under 1970-talet som ett drömskt litet folkhem. Den unge kungens giftermål, Björn Borgs framgångar, soliga somrar och utfästelser om soliga reformer för arbetarklassen. Nästa steg efter politisk demokrati, är ekonomisk demokrati, lovar Palme.
”Men något hände”, meddelar speakerrösten ödesmättat. ”Allt började förändras”. Västtyska ambassaden sprängs av Röda armé-fraktionen 1975. Palme förlorar valet till Fälldin 1976. ”Heroinet kom till de stora nybyggda områdena” – varpå en bild av ett 14-vånings höghus i Farsta visas, ett stenkast från där jag växte upp. Sedan följer en dyster bild av ett Europa under Kalla kriget, hög arbetslöshet, polisbrutalitet, ungdomskravaller och hopplöshet: Sverige, ett folkhem i förfall. Och det är då det händer, punkmusiken exploderar i de södra förorterna till Stockholm. ”Det är ett skifte”, säger speakern, ”en ny era.”

Det sägs att den första punkaren var en hemlös amerikansk hippie från underklassen utan reträttväg, som saknade allt. De första punk-ikonerna var i alla fall amerikaner; Lou Reed, Velvet Underground och Iggy and the Stooges. Sommaren 1976 gör Ramones sin första utlandsspelning i London. Sex Pistols Johnny Rotten var där. Två unga män som just bildat The Clash var också där. Den brittiska punken startade i november 1976 med Sex Pistols singel Anarchy in the UK. På våren 1977 släppte The Clash sitt debutalbum. Jag och många med mig lyssnade och insåg att något nytt hade hänt.
”Morgondagen inställd på grund av ointresse”, hade någon sprayat på väggen i en tunnelbanestation. Att inte kunna föreställa sig en framtid är ett tecken på depression, men ur detta tillstånd blommade plötsligt en rik skaparkraft upp. Den svenska punkvågen var ett ungdomsuppror som inte slutade väl för alla men som faktiskt hade en rå kraft att förändra. I Rågsved och Farsta bildades Ebba Grön och Grisen skriker, band vars politiska energi och svettiga spelglädje smittade av sig. Det banade väg för nya band, inte minst tjejband. Punken var drömmen om ett annat samhälle som tog tillvara det udda och det skeva. Punken var frihet och uppror mot tristess.

Jag tycker ”Eran” är rolig att se, eftersom jag var en liten del av den tiden. Med några kompisar bildade jag ett band, vi skrev texter, fick ihop låtar, repade i ett garage. Vi gjorde det utan att fråga om lov eller känna oss rädda att det vi spelade var fel eller inte bra nog. På punkscenen var alla välkomna att pröva sin potential, särskilt de som inte var ekonomiskt eller kulturellt bemedlade. Det är det jag älskar med punkvågen och som jag lärt mig så mycket av: Vill du att något ska hända? Gör det själv! Gräv där du står! Du duger!

Kultur skapas inte bara av överhet, samhällseliter och genier som övat sen barnsben och följer reglerna. Det vi förortsungdomar kände, visste och tyckte, det var värt att vara kultur. De där åren 1976–84, det var då jag formades. Jag började skriva och med mig hade jag punkattityden. Det har jag fortfarande. Punkrörelsen må vara död, men idealen dör inte.
En sak som dokumentären förbiser: Punkvågen var utbredd över hela landet, i större och mindre städer, i småorter, på landsorten. Punken var inte bara missanpassad arbetarklassungdom i storstadsförort, det var bra mycket medelklassungdomar, både i de många banden men också i publiken på konserterna på de olika scenerna. Punken var klassöverskridande. Det fanns många olika sorters utanförskap som fann gemensam mark i punk-rörelsen.