Många gånger har en författare något viktigt att berätta, något som ligger författaren väldigt nära hjärtat, som känns så brännande att hela världen måste få veta. I det läget gäller det att akta sig. Blir det en kalkerad bild av historien, är författaren alltför angelägen att läsaren ska förstå. Förklarar texten mer än nödvändigt – då slår det tillbaka och blir antingen oläsligt, otroligt eller ointressant. Som läsare gäspar man och klarar inte av att ta sig igenom mängden av argument. Jag har nyss läst en sådan misslyckad, angelägen bok.
En novellsamling, Förbjudna berättelser från Nordkorea. Novellerna sägs vara skrivna av en medlem av det nordkoreanska författarförbundet, utsmugglade till Sydkorea och där utgivna under pseudonymen Banji. Jag hade stora förväntningar. Har läst en del kinesiska och koreanska författare, beundrat dem för sättet att berätta. Det återhållna berättandet varvat med detaljer som levandegjort och övertygat, miljö- och naturskildringar som brutit de tunga känslomässigt närmast outhärdliga partierna för att möjliggöra för läsaren att ta in ännu lite till av en många gånger närmast omänsklig verklighet. Inget av detta fann jag i Banjis noveller.

Allt kan mycket väl vara helt sant. Banji raddar bevisen på hur regimen förtrycker människorna. Hur de registreras och förskjuts, hur de förflyttas och straffas intill tredje generation för att någon misslyckats eller inte visat tillräckligt stor lojalitet gentemot Kim Il-Sung eller partiet. Problemet är att sättet det berättas på inte är övertygande. Det känns övertydligt. Belastat. Det är för många ord om vad makten gör, för lite om hur det känns att vara människa. I stället för att bli beklämd över de öden som beskrivs värjer jag mig. Berättelserna är alltför lika varandra. Författaren förmår inte förmedla det som borde storma i karaktärernas inre, det blir bara argument staplade på vartannat. Jag märker att jag inte tror på berättelsen.

Det fick mig att fundera. Vari ligger skillnaden? Ta Torgny Karnstedts Slamfarmen som kom på sjuttiotalet. Den romanen blev en kioskvältare, han skildrade tillvaron inne på den kemiska fabriken med sådan inlevelse att ingen förblev oberörd. Han väjde inte för något. Han hade ett ärende, han ville att andra skulle veta, han ville att eländet skulle ta slut. Men han övertygade. Skillnaden ligger i inlevelsen. Karnstedt skrev med nerverna. Han blottade insidan och gjorde läsaren delaktig i förnedringen. Det gjorde
Kristian Lundberg med Yarden också. Och vi som inte sprutat slamdammar med vattenslangar, som inte stått timtal i givakt i snöglopp intill en bil vi inte fick sätta oss i, kunde ändå känna med den egna kroppen vad de berättade.
För att litteratur ska fungera måste författaren nå dithän. Ända in i själen på läsaren. Inget mindre duger. När jag kommit med min första novellsamling sa Aino Trosell till mig att ”man måste underdriva för att bli trodd”. Jag vet inte hur mycket Kristian Lundberg inte berättat. Inte heller hur mycket Torgny Karnstedt utelämnade, men jag vet att båda hade dagböcker som underlag. Själv har jag en stor låda med anteckningar från åren jag arbetade vid Scanias löpande band. Kommentarer från basarna, iakttagelser jag gjort medan jag stått och monterat, saker mina arbetskamrater berättat.

Jag trodde till att börja med att jag för rättvisans och sanningens skull måste säga allt. Det blev bara pekoral. Inte förrän jag fått distans, i tid och geografi, klarade jag att sålla bort tillräckligt för att det som blev kvar skulle bli trovärdigt. Ändå var det många som trodde att min roman Drömfabriken utspelade sig ”för länge sedan”.