För nån månad sen gjorde jag min sista arbetsdag på charken. Jag har nu fått ett nytt jobb som ombudsman för SSU Stockholm. Under nästan sex år jobbade jag på Charkuterifabriken, eller Charken som vissa av oss sa, med väldigt blandade arbetsuppgifter.
När jag efter studenten började jobba där var jag blott en pojke som inte visste mycket om livet. Jag kan fortfarande minnas hur jag var på den tiden, jag trodde att jag var vuxen eftersom jag var hela 18 år gammal och hade ju gjort klart den viktigaste och svåraste uppgiften i livet, nämligen skolan. Men nu så här i efterhand kan jag verkligen intyga att jag inte visste någonting.
Jag tror att det är först nu jag inser hur mycket det har gett mig. Några av mina arbetskamrater (ni vet vilka ni är) drev med mig mer eller mindre dagligen för att de citat: ”skulle härda mig”. Och jag kan nu ärligt säga att jag blev härdad.

Det var på Charken jag kom i kontakt med folk som inte strävade efter fina karriärer eller intressanta jobb, utan många av er var någonstans nöjda med var ni var i livet. Än idag har jag svårt att förstå den känslan, för jag har alltid varit en sån som strävat efter något mer, något annat. Jag har funderat väldigt mycket på hur det kommer sig och varför det blir så för någon, för jag är rätt säker på att när alla människor är unga så är det väldigt få som tänker sig att drömjobbet är som en maskinoperatör på en skinkfabrik. Någonstans har jag landat i att svaret ligger i en materialistisk världsåskådning.

Vi som tillhör arbetarklassen måste ta ett jobb, och hoppas på att bli tillsvidareanställd, för att våra föräldrar inte har råd att försörja oss. Jag personligen hade nog kunnat bo hemma och vara arbetslös ett tag utan att det skulle bli ett problem, men för många är det en verklighet att ens föräldrar inte har den möjligheten.
Det finns massor av andra förklaringar till varför så många av oss nöjer oss med att ta ett ”tråkigt jobb”, men vad jag vet är att hela samhället som det ser ut idag bygger på att de flesta gör det. Bara just av den anledningen tycker jag att vi arbetare skall vara stolta över att vara just arbetare. Det är vi som bär samhället på våra ömmande axlar, det är vi som är grundpelaren till hela samhällskonstruktionen.

Så alla ni som jobbar kvar på Charken, och alla ni som är stolta livsmedelsarbetare, sträck på ryggen, var stolta att kalla er arbetare, var stolta när ni går till jobbet, men för fan, kräv er rätt.
Jonathan Johansson