Vindsröjning är Mats Berggrens biografi i urval av honom själv. I korta, täta avsnitt berättar han om sitt liv, från ungdomen till idag då han fyllt sextio år. Språket är som alltid glasklart och bästa mening lättläst. Det som en mer ordrik författare ägnar sidor åt att utforska det koncentrerar Berggren av på en rad eller två, ibland med en lätt gåtfullhet som väcker frågor. Hellre för lite än för mycket är devisen, läsaren får fylla i själv och det ger texten liv. Säkert finns det hemligheter som mörkas, men jag tror han vill komma åt det egentliga livet, skriva verklighet, utan att dramatisera och göra det till fiktion.
Den börjar med att han röjer på vinden och hittar kartonger med gamla grejer. Det är som att åka hiss, som ”att stanna på våningar som är olika skeden i livet.” Skivor, böcker, tidningar, en spermaprovstratt, videofilmer, en gammal
teateraffisch, foton på dottern, några interrailkort väcker minnen. Han hittar en skriftlig varning från Scania och ser alla de unika arbetskamraterna framför sig. Han skriver om vänner han lärt av, om en annorlunda bildningsgång, om skrivaryrkets vardag. Den lilla provtratten blir början på en skildring av hans fyra stora kärlekar och nästan lika många skilsmässor, men också om sorglig infertilitet och den djupa glädjen att få adoptera en dotter i Colombia.
Mats Berggren föddes 1957 i Södertälje och började jobba på Scania efter gymnasiet. Med sig hade han ett stort natur- och miljöintresse och var snart fackligt aktiv. Efter sju år på Scania slutade han för att skriva om det han tyckte fattades i litteraturen, om folk som jobbade i fabrik, om kroppsarbetare från jordens alla hörn. Orent ackord hette debuten och med tiden blev det en kvartett romaner om bilarbetarna på Scania. Han inspirerades av latinamerikanska författare och lärde sig spanska för att läsa Cortázar och Lorca.

Under många år skrev han artiklar för Aftonbladet där han främst bevakade barn- och ungdomslitteratur men också var en röst i den bredare kulturdebatten. Det socialistiska humormanifestet var en höjdpunkt, en plädering för mer humor och fantasi i arbetslivet och kulturen. Hans ambitiösa vuxenroman, Den tidlösa komedin. Inferno (1998) är dock ingen skrattfest, här blir en annan husgud, Peter Weiss, vägvisare ner i samtidens mörkaste helvetekretsar på jakt efter svar på vad som gick fel med socialismen.
Det är som författare till ungdomsböcker Mats Berggren skördat framgångar och ett stort gensvar. Få i Sverige skriver bättre för unga och ingen kan med förorten som scen tränga in i klass- och kulturskillnader med samma gehör. Han fångar unga människors språk, kärlek och vänskap, med inslag av fattigdom, rasism och hedersvåld. Det är ofta skakande läsning. Här genomför han det som han inte riktigt förmådde göra som vuxenförfattare. Att ingjuta hopp och motstånd genom att sätta ord på förortsungdomars och muslimska flickors verklighet.

Mats har haft ett normallivs sorger och glädjeämnen, tycker han. Mycket beror på slumpen. Men hur blev det med allt han trodde på och drömde om? Jo, han blev författare och politiska hjärtat sitter ännu till vänster. I backspegeln känns det ändå som ett nederlag. Istället för ett samhälle byggt efter människornas och naturens behov ser han miljöförstörelse, klassklyftor, tillbakabackad välfärd, till och med hotad demokrati. De stora skeendena kan man inte rå på, men duger det att han arbetat hårt med orden för att ingjuta hopp och framtidstro? Jag tycker det. Vindsröjning är en sinnrikt enkel bok med stort hjärta.