Biografi. Anders L. Johansson,
Rikshushållaren, Bokförlaget Atlas 2018
Anders L. Johanssons första bok om Gunnar Sträng Landsvägsagitatorn kom 1992 och sträcker sig till 1945, då Sträng blev statsråd. När Johansson kommer med Rikshushållaren börjar han om, de första 80 sidorna är en rapsodisk skildring av tiden han redan berört.
Att skildra Strängs barndom, tidiga arbetsår, otaliga fackliga strider, motståndare som kallade honom för ”röd stridstupp”, samt hans långa värv inom Lantarbetareförbundet, då han den första tiden årligen hade 300 cykelresdagar för att organisera lantarbetare och röja statarsystemet ur världen, fram till förbundsordförandeposten, är omöjligt på så få sidor. Johansson borde ha avstått, särskilt som han skildrat samma tid tidigare.
Sträng tackade först nej, när Per Albin i juli 1945 erbjöd honom en statsrådspost. Han hade sitt fäste i fackföreningsrörelsen, saknade politisk erfarenhet och varnades av LO-ledningen. Han låg närmare till att bli LO-ordförande än statsråd. Men Sträng gjorde sitt val, klev in i regeringen och blev kvar i 23 år.
Regeringsåren blev arbetstyngda, och under ett av de första åren miste Sträng sin fru i barnsäng och blev ensam med två små barn. Han grävde ner sig i arbete och privatlivet skildras knappt. Johansson skriver detaljerat om regeringsarbetet utan fokus på huvudpersonen. Att Sträng tyckte illa om koalitionen är förståeligt, som socialminister drev han igenom reformer som är giltiga än idag för vår välfärd, till sist blev han framgångsrik finansminister. För Sträng blev de politiska striderna inte färre än de fackliga och i folkets ögon blev han ett med socialdemokratin.

I umgänget med sina medmänniskor var Sträng robust, överord hörde inte till hans vokabulär. Hela livet stred han för fattiga, arma och utsatta. I slutet av sin gärning sågs han som en bakåtsträvare som inte hängde med sin tid.
Johansson skriver initierat men skildringen lyfter inte förrän Sträng uträttat det mesta av sin stora livsgärning, antagligen för att det är den tid Johansson kan överblicka.
Vänskap uppstod mellan dem och Johansson fick förtroendet att ta hand om Strängs efterlämnade handlingar. Ett så gediget livsverk som Sträng lämnade efter sig är intressant, även om Johansson inte har svaret på vem Sträng var.