Stolt fanbärare sedan 1980

Kännetecknande för första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag, är de röda fanorna i tågen. Men vad skulle de vara utan fanbärarna? En av de verkliga veteranerna är bageriarbetaren Rolf Svensson som burit fanan i 38 år.
Rolf Svensson ger mig en varm kram när vi träffas i mitten av april. Det utlovade han
i telefon när jag ringde och bad om en intervju om hans många år som fanbärare.
– Jag blev så väldigt glad, förklarar han.
Vi sitter nu i ett konferensrum på Pågens bageri i Malmö, i ett kontorslandskap som vi skymtar genom glasväggarna. Den här delen av bageriet är inte Rolf Svenssons domäner. Han har inte tidigare satt sin fot på kontoret, det är ute i produktion som han känner sig hemma.
Han började på Lockarps bageri 1973, han var då bara 17 år gammal. Han skulle jobba extra med att packa bröd, men blev kvar på Lockarps till 2008 då Pågen som var ägare, beslutade att lägga ner bageriet.
– Det måste ha varit världens längsta extrajobb, konstaterar han.
Han berättar att det var en fantastisk tid. Han stortrivdes. Utmärkande för honom var också hans goda humör och att han ofta sjöng på jobbet, det hände att han även uppträdde med trumpet.

Efter nedläggningen så fick han fortsatt jobb på Pågens stora anläggning på Lantmannagatan i Malmö. Det var inget lätt steg att ta.
– Jag har svårt för så väl stora som små förändringar. Det var väldigt stor skillnad mellan de båda arbetsplatserna. Bageriet i Lockarp var som en liten sommarstuga
i jämförelse med detta bageri.
Nu har han jobbat på Lantmannagatan
i tio år och har funnit sig väl till rätta. Han jobbar halvtid, från sex till tio på morgonen, ingår i hygiengruppen vilket innebär att han diskar kärl och torkar golv.
– Jag får arbeta i min egen takt och det är jag tacksam över. Jag vill ge Pågen en eloge för att de varit så tillmötesgående när jag skulle börja jobba här. Annars hade det varit svårt för mig.
Han har alltid varit med i facket, gick med direkt när han fick jobb på Lockarps. Det var den dåvarande klubbordföranden som värvade honom. Ända sedan han blev medlem i Livs så har han demonstrerat första maj.
– Jag minns känslan första gången, att höra samman med något, att det var stort samtidigt som det kändes tryggt. Jag minns att jag bar en liten röd flagga i början och att jag gick med mina arbetskamrater och att vi var väldigt många i demonstrationståget.
Det faktum att han alltid varit med första maj ledde till att han 1980 fick frågan om att bli fackklubbens fanbärare.
– Jag blev väldigt stolt över att bli tillfrågad. Sedan dess har jag burit fanan med stor respekt och tänkt på det arbete som fackklubben gjort och på alla som fått hjälp.

När de skulle lägga ner bageriet så diskuterade klubbstyrelsen vad de skulle göra med fackklubbens fana.
– De kom överens om att ge den till mig. De visste att jag skulle ta hand om den ordentligt.
Han förvarar den hemma i lägenheten. Han vet inte hur gammal den är.
– Det jag vet är att den har varit med sedan klubben bildades. Något årtal står det tyvärr inte på den, men den är röd och Lockarps fackklubb och Livs ”L” står med vit text.
Att vara fanbärare är ett fackligt uppdrag som man väljs till, men i Rolfs fall handlar det om en självpåtagen uppgift som han vill göra. Så kommer det sig att Lockarps fackklubbs fana fortfarande syns i fanborgen i Socialdemokraternas tåg i Malmö.
– Tyvärr har det blivit allt färre som deltar. Arbetarnas dag är en fin tradition, men allting förändras. Det jag vänder mig emot är att så många tvingas arbeta första maj.
Det skulle han själv aldrig kunna tänka sig att göra, nej det är helt otänkbart. Så är han också ett välkänt ansikte efter 38 år som fanbärare. Han hoppas kunna vara det många år till.
– De brukar skoja med mig att jag kommer att fortsätta som fanbärare även om jag kommer att behöva rullator på gamla dar, att jag inte kommer att ge mig i första taget och visst känns det så.
Han håller också hårt på sillfrukosten som Livs region Syd ordnar på Folkets Hus i Malmö innan demonstrationståget.
– Det är en fin tradition.
Om två år fyller han 65 år och går i pension. Det gruvar han sig för.
– De har sagt att jag måste börja tänka på det. Redan nu känner jag oro men de säger att jag får komma och hälsa på. Det känns bra. Mina arbetskamrater betyder mycket för mig. De ger mig livsglädje.