Kerstin gruvar sig för att bli pensionär

Det är inte många som haft förmånen att arbeta på samma ställe i 50 år. Kerstin Jacobsson tillhör dem. Hon började när hon var 15 år på Pågen i Malmö och blev kvar. Det har hon aldrig ångrat, tvärtom så har hon svårt att sluta jobba.
Kerstin Jacobsson har kommit in ett par timmar innan hon ska gå på sitt eftermiddagspass i paketeringen. Vi sitter nu en solig vårdag på fackexpeditionen på Pågens stora anläggning på Lantmannagatan i Malmö. Hon har fyllt 65 år, men har valt att vara kvar ett tag till.
– Från början sa jag inte en dag längre än 65. Men så kände jag att jag inte arbetat färdigt. Nu har jag sagt att jag ska jobba fram till september för då har jag varit här i 50 år, men nu när det börjar närma sig så funderar jag om jag verkligen ska sluta eller om jag ska fortsätta ett tag till.
Det är inte av ekonomiska skäl, låter hon förstå. Nej, det är av helt andra skäl som hon har svårt att tänka sig att sluta jobba. Då har hon ändå snart jobbat ett halvt sekel i paketeringen.
– Jag har varit förskonad från förslitningsskador. Jag har fått vara frisk och har inte haft speciellt mycket frånvaro, säger hon och knackar för säkerhets skull flera gånger i bordet.
Hon berättar hur hon hamnade på det stora bageriet, att det var genom mamman och systern som också jobbade där.
– Jag fick jobb som sommarflicka i paketeringen när jag var 15 år och så blev jag kvar.

Länge var Kerstin Jacobsson på småbrödslinjen där de gjorde det mesta för hand.
– Sedan var det inte så lönande längre så de lade ner linjen, då blev vi överflyttade till matbröd.
Utvecklingen har gått framåt, i dag har de förpackningsmaskiner som gör jobbet.
– Det vi gör är att vi övervakar och passar maskinerna och sätter i nya påsar. Men vid två av linjerna är vi tvungna att plocka för hand om inte maskinerna fungerar. De andra finns det lagringsbanor på.
Hon konstaterar samtidigt att de är väldigt få vid linjen, förr var de sex nu är de två, vilket medför att det kan bli ganska så stressigt om maskinerna strular.
Samtidigt är det ett betydligt mer varierande jobb i dag jämfört med hur det var tidigare. Men det är inte själva jobbet som gjort att hon blivit kvar så länge.
– För mig är det arbetskollegorna som gjort att jag stannat kvar. Man vet vad man har, men man vet inte vad man får. Jag har inte heller någon utbildning.

Själv drömde hon en gång om att utbilda sig till barnmorska. Men yrkesvalsläraren avrådde henne med motiveringen att det var så många som ville bli det, vilket hon i dag har svårt att förstå. Hon har dock aldrig ångrat att hon blev kvar på Pågen.
– Jag har alltid trivts, aldrig tänkt att jag inte har velat gå till jobbet. Sedan kan man tycka att det är jobbigt att gå upp tidigt, men inte att det burit emot att gå hit.
Hon konstaterar samtidigt att det är mycket som har förändrats.
– Det var en speciell stämning när vi packade småbröd. Vi var många och vi träffades utanför jobbet. I dag är vi ganska få som jobbar men vi har en väldigt fin gemenskap och har roligt tillsammans. Jag har också blivit äldre och ser olika på saker och ting.

Trots att fabriken byggts ut och byggts om så är hon fortfarande kvar i den delen där hon en gång började. Hon har till och med haft en förman i tre generationer.
– Först hade jag pappan som förman, sedan hans son och senast hade jag sonsonen.
Hon berättar att de bara är kvinnor som arbetar i paketeringen och de alla har lika lön.
– Det har varit uppe väldigt många gånger att det skulle införas en lönetrappa. Jag tycker att det finns både för- och nackdelar med det när man utför samma jobb. Det kan vara ett sätt att få upp lönerna samtidigt kan det gå ut över gemenskapen.
De är ganska så luttrade, kvinnorna i paketeringen, inte minst när det gäller förändringar av deras arbete, vilket är på gång igen.
– Alla maskiner ska nu flyttas och vi vet inte hur det kommer att bli. Vi brukar säga att det tar mellan ett halvår och ett år innan allt är på plats och funkar.
De har också fått mer insikt i vad som händer och sker vid en ombyggnad.
– Jag fick till exempel följa med till Japan när det handlade om paketeringsmaskiner som skulle försluta askarna vi körde. Det var jag, en maskinställare och tre chefer. Det var både bra och roligt att få vara med.
Hon berättar att det finns möjlighet för den som vill att vidareutbilda sig.
– Själv har jag inte nappat på det. Jag trivs där jag är, men möjligheten har funnits om jag hade velat.
Hon var samordnare i ganska många år men valde att tacka nej när tjänsten gjordes om och hon fick frågan om hon ville bli driftledare istället.
– Jag ville inte vara personalansvarig. Jag valde att gå ut på golvet igen. Det var roligare.

Klockan närmar sig två och hon måste snart börja jobba. Hon kommer att bemanna en av brödlinjerna, men vet inte vilken än, hon får veta det när hon kommer in i pausrummet.
– Vi är fyra tjejer som alltid jobbar kväll tillsammans och som gör upp med varandra om var vi ska vara.
Hon gillar arbetsschemat som de haft en längre tid, de arbetar tre veckor dag och en vecka kväll.
– Jag vet inte vad detta heter, men det är ett väldigt bra schema som vi alla gillar.
Något som hon återkommer till gång på gång är den stora omställningen som det innebär att gå i pension, även om hon har barnbarn som hon kan ägna sig åt.
– Det är klart att jag kommer att träffa dem mer. Det är jag inte orolig över utan det är den sociala biten på jobbet som bekymrar mig, säger hon och förklarar:
– De säger på jobbet att jag kan komma och hälsa på. Men det blir inte detsamma. Det ser man på dem som blivit pensionärer. De kommer en eller två gånger, men inte mer för vi har inte tid att sitta ner och prata. Det blir den halvtimmen som vi har paus sedan måste vi gå ut och jobba igen.