Har ni någonsin tagit ett steg tillbaka och funderat på det här med att ha ett arbete? Jag tror att de flesta ser sitt jobb som något som definierar vem de är. Det ses som vår viktigaste uppgift att skaffa ett jobb och behålla det. Kanske göra karriär så att man tjänar lite mer, och på så sätt kunna öka sitt materiella välstånd genom att köpa en finare bil, en större tv eller åka på en extra resa.
Vi spenderar en otroligt stor del av vår vakna tid på att arbeta, dels som en nödvändighet, också dels för att vi förväntas göra det. Få saker ses som så fult som att vara sjukskriven, eller vara så kallad bidragstagare. Samhället belönar oss för att vi arbetar genom att vi helt enkelt får frihet att konsumera. Men som jag skrivit i mina tidigare texter så är ju faktiskt inte du som arbetar den stora vinnaren när du arbetar. Facket bildades en gång i tiden för att vi insåg att vi förtjänade en större del av kakan som vi själva bakade.

Men vad vill jag ha sagt med det här? En klok man sa en gång ”om målet med samhällsutvecklingen vore att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka”. Det är ett väldigt fint, men också talande citat. Jag har bestämt mig för att inte låta mitt arbete vara den centrala punkten i mitt liv, jag tänker koncentrera mig på saker jag tycker är roligt. Dock inser jag också att det är en lyx att kunna tänka så. Jag har inga lån som ska betalas eller någon familj som skall försörjas.
Det är inte verkligheten för de allra flesta. Verkligheten för de flesta är att arbetet är en livsnödvändighet, för annars kommer man förlora allt.

När man följer den tankebanan blir också nödvändigheten av en fackförening så himla tydlig. För vad vore vi utan vår organisation? För sanningen är att vi oftast är utbytbara, någon annan kan nästan alltid göra vårt jobb.
Den kombinationen, att vi är helt beroende av vårt jobb, men att vi själva inte bestämmer över det, sätter oss i en fruktansvärd beroendeställning. Men sanningen är ju också den att rätt många känner sig ändå trygga i sin anställning. Det är något som den tidiga fackföreningsrörelsen insåg var av yttersta vikt, samtidigt som det för hundra år sedan nog kändes väldigt avlägset.
Nu tycker du som läser att jag kanske har bytt ämne i denna text ett par gånger, men vad jag vill ha sagt är att om vi har kunnat genomföra så stora förbättringar för oss arbetare på hundra år, vad är det som hindrar oss från att göra lika stora förbättringar i framtiden?
Jonathan Johansson