När man närmar sig Robertson, cirka två timmars bilfärd österut från Kapstaden, förstår man att vinodling är stadens hjärta. Längs huvudgatan ligger vinlager, vinprovningsställen och vinfabriker tätt, däribland Robertson Winery. För ett och ett halvt år sedan låg allt arbete nere i protest mot de usla villkoren.
I den centrala delen av staden bor vita och färgad medelklass. Åker man mot utkanten ser man det ”township” där svarta och färgade arbetare bor. De bor i små enkla hus, just här finns många hus byggda av staten, men man ser också enkla skjul gjorda av korrugerade plåtbitar.
Hösten 2016 pågick en tre månader lång strejk på Robertson Winery. Den fick stor uppmärksamhet i svenska medier, speciellt efter att Uppdrag granskning visat filmen Bittra Druvor som handlar om vinbranschen i Västra Kap-provinsen.

IUL, den internationella fackliga federation som bland annat Livs tillhör, organiserade också en kampanj riktad mot Robertson Winery till stöd för arbetarna.
Hur ser det då ut idag ett drygt år efter strejkens slut? Jag har stämt träff med ett par av arbetarna på Robertson Winery, på deras lunchrast, för att ta reda på det.

Xolani Mgwanani är 37 år och har arbetat på Robertson Winery i fem år. Han är en shop steward, det vill säga förtroendevald, i fackföreningen CSAAWU, som organiserar arbetarna på fabriken där knappt 300 personer arbetar. Mycket av det vin som produceras går på export, bland annat till Sverige. Xolani arbetar som truckförare, plockar ordrar och lastar containrar med vin för export.
– Strejken var ingen lätt sak för oss, säger Xolani. Den pågick i tre månader och vi fick inte det vi krävde. Vi hade ett krav på 8 500 rand i månaden. Så blev det inte och mycket beror på hur det är i Sydafrika, vi hade hela vinindustrin emot oss.

• Vad har ni för problem just nu?
– Jag har arbetat här i fem år, och hittills har vi kunnat gå på frukost medan produktionen är igång genom att vi hjälps åt så att man kan ta en 20 minuters frukostrast.
– Men nu har företaget beslutat att det i fortsättningen bara ska vara en lunchrast på 45 minuter. Nu låser de dörrarna så att vi inte kan lämna lokalen förutom genom en dörr som går till toaletten. Den är dessutom bevakad och om du går för ofta på toa kan du få en varning, berättar Xolani.
Xolani påpekar att chefer och tjänstemän har helt andra villkor, de får både dricka te och äta utan hinder. Det är diskriminering, anser han.
– Det är vi arbetare som använder musklerna och vi arbetar i nio timmar. Det finns de som har diabetes och högt blodtryck. De måste äta ibland och om någon av dem ramlar ihop, vem har då ansvaret? Jag anser att företaget skulle vara ansvarigt!
Trots dåliga villkor för arbetarna finns det ändå ljuspunkter.
– Det enda som kan hålla humöret uppe är människorna omkring dig, skämten. Det är det som får dig att känna att det ändå är bra. Jag tror att vi alla är tacksamma för att ha den gemenskapen.

• Vad betyder din fackförening för dig?
– CSAAWU betyder mycket. Jag var tidigare fackligt förtroendevald i en annan fackförening, men de gjorde inget för oss. CSAAWU kom in när det började bli dags för löneförhandlingar i maj 2016. Folk gillade CSAAWU, de har gjort mycket för oss och lyssnar på oss. Ett litet exempel är att vi bara hade en stämpelklocka och det tog mycket tid, men nu har vi två. Så jag är mycket tillitsfull, CSAAWU är mitt hem.

• Berätta om din familj och vad du gör på fritiden.
– Jag är snart 40 år och när man blir det …Tiden rinner ut. Jag slåss för mina barn nu. Jag har två barn som jag vill att det ska gå bra för, som ska få studera och bli något i livet. Jag vill att de ska känna att deras far finns där för dem. Det är det enda jag bryr mig om. Jag vill också kunna stödja mina syskonbarn med skola och så vidare. Familjen är mycket viktig för oss.
– På helgerna går jag till kyrkan och sjunger, min bror och syster är också sångare. Man kan säga att vi hade talang hemma. Det är vår passion, vi har det i blodet.

• Vad skulle du vilja säga till Mål & Medels läsare?
– Att ingenting har förändrats på Robertson Winery. Vi är fortfarande under press, speciellt efter att vi kom tillbaka efter strejken och det är mycket besvärligt för arbetarna. Vi talar alltid om solidaritet och det stöd som CSAAWU fått från arbetarna och folket i Sverige och Norge. Då talar jag inte bara om Robertson Winery utan också om hela Västra Kap, speciellt lantarbetarna som har fått lida mycket, säger han och tillägger:
– Det är inte förändrat än, men det är några av oss som försöker göra något rätt men bladet har inte vänts än. När vi var ute i strejk fick vi mycket hjälp med mat, pengar och annat genom den internationella solidariteten. Det betyder att vi är del av samma familj och vi får inte förlora varandra för vi behöver varandra.

William Karelse är 34 år och arbetar med att packa pallar, det är hans enda arbetsuppgift. Han gör det nio timmar om dagen med 45 minuters paus till lunch. Varje låda väger 7–10 kilo och han packar cirka 4 500 lådor per dag. På Robertson Winery har han arbetat i ett och ett halvt år och var ny på jobbet när strejken startade.

• Vad innebar strejken för dig?
– Jag lärde mig mycket och blev till exempel medveten om lönediskrimineringen mellan vita, svarta och färgade arbetare. Chefen ger mycket till de vita arbets­ledarna och förmännen, även de på golv­nivå. Det är stora skillnader beroende på hudfärg.
– Under strejken samlades arbetarna utan­för fabriken varje dag. Vi försökte visa arbetsgivarna: Det här är våra problem. Hör våra röster. Lyssna vilka villkor vi lever under. Det var en hård konflikt. Jag fick ekonomiska problem på grund av strejken, vi kämpade verkligen hemma.
Han berättar att det har blivit hårdare på fabriken efter strejken.
– Sedan vi gick tillbaka till arbetet har det blivit svårare eftersom cheferna trakasserar oss som deltog i konflikten. Det är uppenbart att detta företag inte gör något för att hjälpa oss. Men om någon vill slåss igen, kommer jag att vara med.

• Vilken förändring skulle du vilja se i fabriken?
– Jag drömmer om att köpa ett hus åt mig och min familj. Jag gifte mig för två år sedan, och har en dotter som är en månad gammal. Hyran i huset där vi bor nu kostar nästan hela min lön.
– Jag tackar Herren för att vi tar oss igenom varje månad och min fru för att hon stannar hos mig. Det skulle göra allting i livet bättre om jag tjänade mer. Jag vill inte vara miljonär, vad mitt hjärta önskar är bara en lön att leva på. Varje månad finns det något viktigt som vi inte har råd med. Jag säger det igen: Om någon vill kämpa igen kommer jag att vara med.

• Hur tror du att du har det om tio år?
– Då är jag inte här. Det enda jag har i mina tankar är min familj. De är anledningen till att jag går upp på morgonen. Situationen jag har nu kommer inte att fungera i ytterligare tre år. Kanske kommer Herren öppna en ny dörr.
En lastbil dundrar förbi på gatan medan jag tackar och säger hej. De halvspringer in genom fabriksgrindarna.
Johan Torgå