Nu är ännu en sommar till ända. För mig som har ett arbete, är semestern ett tillfälle att njuta av ledigheten och vila upp mig inför det kommande arbetsåret. Men jag är också väl medveten om att jag har det bra, jag tillhör den lyckligt lottade skaran som har ett arbete att gå till.
För människor som är arbetslösa eller sjuka är varje dag en kamp för att åter komma i arbete, både av sociala och ekonomiska skäl. Går du hemma hela tiden och oroar dig för framtiden finns det ingen möjlighet att njuta av ledigheten.
I debatten pratas det ibland om att det är människorna som arbetar som är viktigast och att det ska löna sig att arbeta, medan de som inte arbetar ska ha låg ekonomisk ersättning för att bli motiverade att återgå i arbete.

Ingen människa blir friskare av att under lång tid leva under ekonomisk press.
Ingen människa får ett arbete av att det antyds att de är lata, för att de är arbetslösa.
Det kommer alltid att löna sig att arbeta, men de som av någon anledning inte kan arbeta ska också ha en ekonomisk trygghet. Denna ekonomiska trygghet är viktig för alla i en familj, för barn är kloka och förstår sina föräldrars oro och påverkas negativt.
Jag tror att alla människor vill ha ett arbete, att alla vill känna sig behövda, att alla vill vara en kugge i vårt gemensamma samhälle. Det är för att vårt samhälle ska fungera och ge oss alla trygghet genom hela livet, som jag gärna betalar skatt.
Vi människor är olika och har varierande förutsättningar för att kunna arbeta, därför måste det finnas möjligheter för alla. En möjlighet till arbete kan vara tillgången till studier och kompetensutveckling genom hela arbetslivet. En annan möjlighet är arbeten som är anpassade till ens funktionsvariationer, förslitningsskador eller psykiska ohälsa.

För mig som arbetare finns det några frågor som är viktigare än andra. En av de viktigaste är rätten till heltid, så att alla ska kunna leva på sin lön. Men den viktigaste frågan handlar om arbetsmiljö; ingen ska behöva dö på jobbet.
Vi ska vara rädda om vår demokrati, det är ingen självklarhet. Det var först 1921 som både kvinnor och män fick rösta i riksdagsvalen. Det var också första valet, som varje persons röst var lika mycket värd. Tidigare hade rika personer fler röster än fattiga personer. Förr var röstdagen en högtidsdag, man tog på sig finkläder och hatt, när man gick till vallokalen. Jag tycker fortfarande valdagen är mycket viktig, för din och min röst är lika mycket värd och det är tillsammans vi formar det Sverige vi vill ha i framtiden!
Camilla Skog,
mejeriarbetare på Arla Foods i Götene