I George R.R. Martins romanserie Sagan om is och eld (Game of Thrones som teveserie) har folken i Västeros byggt en enorm mur i norr för att skydda sig mot de okända, primitiva krafterna bakom den. Muren är täckt med is, tvåhundra meter hög och urgammal. Ingen minns egentligen varför den en gång byggdes. Mot iskyla, vildingar, vita vålnader, jättar? I århundraden har unga män sänts till Muren för att träda in i brödraskapet Nattens väktare. De bevakar muren och håller stånd emot det främmande hotet. Muren finns där för att mota rädslan för det okända hos Västeros alla invånare.
Alla berättelser är liksom livet fulla av hinder. Älskande par måste utstå prövningar för att få varandra. Resenären måste genomgå strapatser för att få se sin hembygd igen. Flyktingar och utvandrare som söker efter en trygg plats att leva på ställs inför svåra val och lidanden. Hindret kan vara ett hav som måste korsas eller sociala eller rasistiska hierarkier som bara kan brytas upp av människor som vågar korsa dessa osynliga gränser. I Franz Kafkas roman Slottet är hindret en diffus och obegriplig mur av byråkrati, en osynlig makt som hjälten stångar sig blodig mot.

Konkreta hinder och barriärer handlar ofta om att upprätthålla makt och injaga skräck. I Sagan om is och eld är muren också en skräckinjagande maktsymbol. Om den rasar samman så faller allt som vanliga människor trots allt kunnat lita på: beskydd, fred, rättigheter och lagens ord. När Östtyskland byggde Berlinmuren 1961 använde man samma koncept. Muren kallades ”den antifascistiska skyddsvallen”, men alla visste att den byggdes för att hindra den egna befolkningen från att söka ett bättre liv. Trumps omtalade mur mot Mexiko är alltså ett mycket visuellt och beprövat budskap. Den skyddar folket från främmande hot samtidigt som en mur underblåser mer rädsla, rasism och fördomar. Israel har som bekant redan byggt en lång mur mot de palestinska områdena på Västbanken av liknande skäl.

I Marlen Haushofers märkliga överlevnadsskildring Väggen (1963) är hindret osynligt men konkret. Kvinnan som berättar befinner sig i en lantligt belägen jaktstuga i de österrikiska Alperna. När hon vaknar en morgon är hennes resesällskap borta. Ensam går hon ut och möter hunden Lo som kommer med blod runt nosen. Plötsligt slår hon huvudet i något osynligt. Det rör sig om genomskinlig vägg som rests mitt i landskapet. Chockad av detta obegripliga fenomen tror hon att det är en synvilla eller en vanföreställning. På andra sidan väggen syns döda kor och en död gamling vid en brunn. Annars inga människor, inga nyfikna, ingen rök från husen. Det är som tiden stannat och alla är döda.

Väggen sträcker sig långt, kvinnan hittar inget slut. Det märkliga är att hon inte försöker rädda sig, utan anpassar sig till den absurda situationen. För att värja sig mot det obegripliga börjar hon rusta för att överleva. Som storstadsmänniska måste hon lära sig självförsörjning med det naturen ger. Hon har en hund och katt. Det kommer en ko till henne. Kon och grödorna runt jaktstugan blir hennes liv och i sina anteckningar redogör hon grundligt för allt som händer henne och djuren. Tills pappret tar slut.
Många läsare har frågat sig vad väggen egentligen är. Existerar den på riktigt eller bara i hennes huvud? Har världen på andra sidan gått under? Kommer hon en dag att bryta sig ut? Finns det andra överlevare?
Frågorna går som en kuslig underström men kvinnan undviker att ställa dem, för att inte förlora förståndet. Istället för att ta sig an väggen koncentrerar hon sig på de mindre och handfasta hindren i det vardagliga.