Skyddsombudens dag firades i år den 24 oktober. Många passade då på att rikta ett tack till alla skyddsombud som gör vad de kan för att förhindra att arbetskamraterna skadar sig på jobbet.
Egentligen borde skyddsombuden få ett tack 365 dagar om året. Inte minst arbetsgivarna borde vara tacksamma för att det finns så många eldsjälar som tar sitt fackliga uppdrag på största allvar. Samtidigt gäller det att komma ihåg att arbetsmiljön är arbetsgivarens ansvar vilket somliga inte riktigt verkar vilja förstå vidden av.
För ett par år sedan kom LO med en rapport om hindrande, trakasserier och hot av skyddsombud. Det var en omskakande läsning. Frågan är om situationen förbättrats. Tyvärr träffar jag fortfarande skyddsombud som vittnar om att så inte är fallet.
Och riktigt upprörd blir jag när jag tar del av LO:s senaste rapport om arbetsmiljön i Sverige under ett kvarts sekel. Det är en mycket dyster läsning. Utvecklingen går inte i rätt riktning, gällande många aspekter har arbetsmiljön försämrats.

Det som särskilt lyfts fram i rapporten är att försämringarna går att koppla till både klass och kön. Det är kvinnor i arbetaryrken som är värst drabbade av arbetsmiljöproblem.
Kvinnorna inom livsmedelsindustrin som känner att stressen i arbetet har ökat ska veta att de inte är ensamma. Kvinnor i arbetaryrken är nämligen särskilt utsatta. De har även sämre möjligheter att bestämma över sin arbetstakt, de har mer påfrestande arbetsställningar än andra och är mer uttröttade i kroppen efter arbetet. Utsattheten vad gäller buller har också ökat över tid. De råkar också i större utsträckning ut för hot, våld och sexuella trakasserier. Det är bara några exempel där arbetarkvinnorna utmärker sig, men även män i arbetaryrken har det tufft.
Att utvecklingen går åt fel håll är mycket allvarligt. Det spelar ingen roll att den tekniska utvecklingen gått framåt. Inte heller att kunskaperna fördjupats över tid tack var den forskning som gjorts på området. Det är ett systemfel och ett allvarligt sådant. Det behövs göras mycket mer, vilket också påpekas i denna viktiga rapport. Det behövs mer forskning, mer utbildning, mer tillsyn och mer förebyggande arbete.

Arbetsgivarna har all anledning att vara självkritiska. De har ett stort lidande på sitt samvete. Tar de tillvara på skyddsombudens kompetens? Har de själva tillräckligt med kunskaper? Lever de upp till kravet på ett systematiskt arbetsmiljöarbete? Får alla anställda tillgång till företagshälsovård? Frågorna är många och det svar LO-rapporten ger är nej. De lever inte upp till kraven. Och om livsmedelsindustrin ska kunna attrahera unga att söka sig dit så krävs verkligen skärpning. Ingen blir långvarig på ett jobb där man riskerar sin hälsa och det till en låg lön.

Ett ljus i mörkret är Zoégas i Helsingborg, se sidan 14. Få har som detta företag tagit arbetsmiljöfrågorna på allvar och kan stoltsera med att det inte inträffat en enda olycka som lett till sjukskrivning sedan 4 april 2012. Det är nu många som vill lära av deras arbete med att minimera riskerna. Det finns tyvärr få goda exempel, men allt för många dåliga.