Ett helt yrkesliv med julmust

Det är något visst med julmust. Det konstaterar Inga-Lill Andersson, som har tillbringat ett helt yrkesliv på Hammars bryggeri där denna dryck är en storsäljare.

Redan i augusti var årets produktion av julmust igång om än i liten skala. Men den dag i november när jag besöker Hammars bryggeri, som ligger strax utanför Askersund, är det fruktsoda och sockerdricka som gäller.
– Vi började tillverka julmust på allvar för en månad sedan, men just nu har vi slut på röda kapsyler. Förhoppningsvis får vi en sändning i eftermiddag, förklarar Inga-Lill Andersson.
Hon om någon har koll. Så har hon också arbetat här sedan hon var 15 år gammal. Till att börja med extra efter skolan men 1985 blev hon fast anställd. I somras fyllde hon 65 år men gick inte i pension utan fortsatte jobba.
– De bad mig vara kvar ett tag till. Det är mycket att göra den här tiden på året och jag vet ju allt och kan ju allt. Jag kommer att fortsätta till den 15 januari.
Det är inte av ekonomiska skäl, understryker hon.
– Jag får så dålig pension så jag tror inte att det spelar någon större roll om jag jobbar ett tag till.
Att hon blivit kvar har snarare att göra med att hon trivs och att julmustproduktionen är en höjdpunkt.
– Jag gillar när det är dags för tomtekorkar och tomteetiketter. Det är en fin tradition.

Hon har ett speciellt förhållande till sin arbetsplats. Hon växte upp ett stenkast därifrån och under många år så bryggde hennes pappa, som var född 1898, svagdricka där. Bryggeriet, grundat 1904, hette också från början Hammars Svagdrycksbryggeri.
– Det var ett rent hantverk som pappa utförde. Jag glömmer aldrig när han första gången lät mig smaka på svagdrickan.
De var en stor familj. Inga-Lill Andersson är yngst av tolv syskon. Flera av dem har varit hennes arbetskamrater. Från 1985 fram till 2016, då familjen Henrysson tog över, så ägde hennes bror Krister bryggeriet och var hennes chef.
– Vi kom bra överens. Han jobbade den mesta tiden ute i produktion.
Inte nog med det. Lite senare blir jag varse om att hennes bror Svante hoppat in för att täcka upp för Inga-Lill vid linjen medan hon låter sig intervjuas.
– Han har hunnit fylla 70 år och började jobba extra här när han var 13 år gammal. Han brukar fortfarande hoppa in vid behov, för det mesta kör han truck.
Hon har alltid upplevt bryggeriet som en trygg arbetsplats, försäljningen har gått bra. På en liten yta tillverkar sex anställda ett 30-tal läsksorter. Det är ganska ovanligt. Det finns inte så många småskaliga läskfab-riker kvar i Sverige.
– Förutom julmusten som är vår storsäljare så går klassiker som Cuba Cola och Champis väldigt bra.
Som de flesta andra julmustproducenter i Sverige, använder sig Hammars bryggeri av julmustextrakt från företaget Roberts AB i Örebro, deras recept är ganska så omtalat då det är hemligt.
– Det sägs att vi gör en väldigt god julmust. Vi har även fått pris.
Förklaringen är, enligt bryggeriets hemsida, ett antal småjusteringar av det hemliga receptet samt vattnet som de hämtar från Vättern.

Själv har Inga-Lill Andersson inget med tillredningen av läsksorterna att göra. Hennes huvudsakliga syssla har varit att syna glasflaskorna innan de fylls med innehåll. Det kan handla om uppemot 30 000 flaskor som hon granskar under en arbetsdag.
– Det jag håller koll på är att flaskorna är hela efter att de diskats ur. Det gäller att vara väldigt uppmärksam. Det är ett arbete som kräver enorm koncentration.
Att hantera returglas, som de gör på Hammars bryggeri, är överhuvudtaget ganska arbetskrävande. Innan flaskorna diskas sorteras de efter färg. Den ljusa läsken tappas sedan på de ofärgade flaskorna medan den mörka läsken tappas på de färgade. Fattas det glas får de köpa av andra bryggerier.
– Det är inte så roligt att köra en sockerdricka på en brun flaska, förklarar hon.
De tappar även på plastflaskor, eller nyglas, som Inga-Lill Andersson kallar plastflaskorna för. De är nya och till skillnad från glasflaskorna, som är returglas, behöver de varken diskas eller synas.
Så när de kör plastflaskor så är det plockning i slutet av linjen som gäller för hennes del. Det som är bra med plastflaskor är att de inte bullrar lika mycket som glasflaskor men samtidigt är fyllda enliters-flaskor i plast ganska tunga att hantera.
Inga-Lill Andersson säger samtidigt att hon varit lyckligt förskonad från arbetsskador, även om plockandet har satt sina spår.
– Det syns på fingrarna att de är krokiga, säger hon och håller fram handen. Men det är inget som gör ont som tur är.
Malin Klingzell-brulin