– Jag var inbjuden till ett debattprogram i SVT, och när jag väntade bakom scenen började jag torka av borden och plocka bort disk efter de andra gästerna till programmet. Till slut kom någon fram och sa att det inte var något jag behövde göra.
Vi har precis satt oss vid vårt bord på Arbetar-fiket i Halmstad och jag har kommenterat att Sara Beischer hällde upp kaffe till mig när vi beställde äggmackor och kaffe. Själv är jag yrkesskadad efter mina år inom restaurang.
Hur arbetet spiller över på fritiden är ett återkommande tema hos Beischer. I Mamma är bara lite trött sätter hon till exempel sökarljuset på utmattning. Men nu är vi här för att prata om romankaraktären Moa som jobbar på ett äldreboende i Stockholm. Beischer debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Den kom precis rätt i en tid då vårdskandaler ofta var uppe på löpsedlarna och gav Beischer en snabb väg in i en främmande kulturvärld, med inbjudningar till välbetalade seminarier som experten från golvet, men där ämnet snarare var döden än arbetsvillkoren inom vården.
– En del kanske tror att det blivit bättre inom äldrevården de senaste åren, då media inte har uppmärksammat några vårdskandaler. Men det har faktiskt blivit sämre. Det var en anledning till att skriva en fortsättning, säger Sara Beischer.
I Jag ska egentligen inte prata om det här är Moa fyra år äldre och har bättre koll på jobbet. När boken inleds har hon precis skickat in ett manus för en bok om äldreomsorgen och refuseringarna har börjat trilla in.
”Är ni missnöjda med något kommer ni till mig”, säger Moas chef med en replik som hade kunnat komma från en stor del av Sveriges chefer. Att gå till massmedia eller på annat sätt lufta kritik offentligt är inte tillåtet. Romanen tar upp det märkliga faktum att vi i Sverige har en yttrandefrihet som inte alls är självklar när det kommer till arbetsplatsen. Demokratin slutar vid stämpelklockan.

Moas bok blir inte bara utgiven, den får stort genomslag och Moa blir efterfrågad som föreläsare. Något som delvis glädjer, men också skapar en märklig situation med hennes arbetskamrater från äldreboendet. Plötsligt har hon, utan att ha förändrats, mandat att prata i massmedia. När hon bara var ett vårdbiträde frågade ingen efter hennes åsikt. Kring denna motsägelse kretsar romanen. Moa ville bort från äldreomsorgen, men känner sig heller inte hemma i de fina salongerna. Motsättningarna inom henne själv och med de som stannat kvar på jobbet skapar både spänning och trovärdighet och driver läsandet framåt.
Som en sista fråga undrar jag vad Beischer har för tips till andra som vill skriva om sitt jobb.
– Våga vara hänsynslös, är det första hon säger, efter en tids eftertanke fyller hon i:
– Tjuvlyssna, tjuvkika, betrakta. Kom inte med några pekpinnar, visa istället upp verkligheten och låt läsaren ta ställning.
Henrik Johansson
Sara Beischer, Jag ska egentligen inte prata om det här, Lind & Co 2018.