Liv belönas för sitt engagemang

Liv Gerding, som arbetar på Dafgårds i Källby, har utsetts till årets skyddsombud. I sin motivering skriver juryn bland annat att hon är mycket omtyckt av medlemmarna och är en stöttepelare i sin roll.

– Jag känner mig väldigt hedrad, säger Liv Gerding, när vi ses på Dafgårds en vecka efter att hon fått utmärkelsen.
Det märks att hon är både glad och stolt över uppskattningen hon fått för det jobb som hon gör. På väggen på klubbexpedition på Dafgårds sitter nu diplomet med juryns motivering som hon fick tillsammans med en check på 2 000 kronor.
I nio år har hon varit regionalt skyddsombud och sedan två år tillbaka är hon även huvudskyddsombud på Dafgårds som med över 800 kollektivanställda är Sveriges största livsmedelsfabrik.
– Att jag jobbar på ett så pass stort företag har varit en fördel i mitt arbete som regionalt skyddsombud. Jag kommer dagligen i kontakt med många olika typer av jobb. Jag ser mycket och hör mycket som jag har nytt av.
Av juryns motivering, som är väldigt lång och utförlig, framgår vilken insats hon gör som regionalt skyddsombud för att medlemmarna ska ha en bra arbetsmiljö. Hon betonar själv att det viktiga för henne är att medlemmar utan klubb blir lika hörda som de med klubb.
– Jag vill att medlemmarna ska känna att jag jobbar för dem, att jag bryr mig om dem.
Hon ser alltid till att vara väl förberedd när hon är ute som regionalt skyddsombud. Hon ser också till att vid skyddsronder prata direkt med de som utför arbetet.
– Jag har alltid med mig föregående protokoll. Jag skriver ner om det är några frågor som dyker upp eller om jag ser något som jag undrar över.
Det är inte bara den fysiska arbetsmiljön som hon kontrollerar, även den psykiska har hon koll på.
– Vi jobbar mycket med psykosociala frågor på Dafgårds. Jag har också försökt att lyfta dessa frågor regionalt.
Liv Gerding lägger ner en hel del tid på att informera arbetsplatser utan klubb om lagar och annat som är på gång. Hon lägger sig också vinn om att få arbetsgivare att inse nyttan med en god arbetsmiljö.
– En gång uppmanade jag en arbetsgivare att installera nödljus i en källare som rymde en verkstad. Han tyckte att investeringen var onödig. Jag förklarade att ledljus var viktigt om elen gick, att arbetarna måste kunna ta sig ut på ett säkert sätt och att det även gällde honom själv.
Arbetsgivaren gick till slut med på att göra investeringen som inte handlade om mer än 150 kronor.
– Sedan gick ljuset när han själv befann sig i källaren och han förstod vidden av vad jag sagt. Det är ett lärande exempel som jag brukar berätta om.

Hennes engagemang för arbetsmiljöfrågor går inte att ta miste på. Det gör inte heller hennes norska påbrå. Hon är född och uppväxt i den lilla staden Mo i Rana i Nordnorge.
– Tonfallet blir jag aldrig av med fast jag bott i Sverige i över 30 år. Jag brukar säga att jag pratar svorsk.
Hon hann jobba i tolv år på ett statligt norskt stålverk innan hon flyttade till Sverige. Hon var bara 19 år när hon började och det var ett jobb som hon kom att dra viktiga lärdomar av.
– Jag arbetade som transportbandstransportör. Jag var bland de första tjejerna som de anställde. Jag tog hand om koks och grus till råjärnsugnarna och det var väldigt slitsamt.
För att kvinnorna skulle orka med jobbet så gjordes stora investeringar för att förbättra arbetsmiljön.
– Männen var väldigt arga över detta, att dessa satsningar gjorts för att vi tjejer börjat där. Jag svarade att det var synd att vi inte börjat redan för 20 år sedan.

• Hur kommer det sig att du hamnade på Dafgårds i Källby?
– Det var lite av en slump. Vi hade precis bildat familj och ville till varmare stråk. Så såg vi i tidningen att ett hus i Källby var till salu. Det visade sig vara en norsk familj som bodde där som ville tillbaka till Norge. De tipsade om att det fanns gott om jobb, det var så jag hamnade på Dafgårds.
Först jobbade hon med hygien, men när industristädningen lades ut på entreprenad fick hon jobb i charken och efter ett par år hamnade hon i bageriet.
– Fackligt aktiv blev jag 2004. Det var efter att valberedningen frågat om jag ville vara suppleant i klubbstyrelsen. Jag hade nog utmärkt mig genom att vara rätt så frågvis på medlemsmötena.
Efter ett par år valdes hon till skyddsombud och sedan har det bara rullat på. Idag jobbar hon mer än halvtid fackligt.
– Jag får ta den tid som jag behöver. Att vara huvudskyddsombud på en så pass stor arbetsplats är ganska så krävande och även uppdraget som regionalt skyddsombud tar en hel del tid i anspråk.