Jan ägnar all fritid åt gruvans mörka historia

Filipstad med omnejd är idag mest känt för knäckebrödsfabriken som dominerar staden. Men förr talades det om regionen som gruvornas bygd, något som bageriarbetaren Jan Kruse forskat i.
Det började med att det kom ett mejl till redaktionen: ”Jag vill inte skryta, men jag tror att jag skulle kunna vara en intressant person att intervjua. Jag har skrivit fyra gruvböcker (och varit redaktör för en bok) på tillsammans cirka 1 000 sidor, om gruvorna i Filipstads bergslag.”
Jan Kruse som mejlade fick svar med vändande post. Till saken hör att han är medlem i Livs och har arbetat på Wasabröd (Barilla) i Filipstad sedan 1989. Det lät minst sagt spännande med en gruvforskare i medlemsledet.
En dryg månad senare träffar jag Jan Kruse på ett kafé i Filipstad. Han har med sig sina gruvböcker. Det är svårt att inte bli imponerad av de stora tjocka inbundna böckerna som är rikt illustrerade med teckningar och fotografier.
Böckerna bygger på många års forskning och handlar om gruvsamhällena runt Filipstad; Persberg, Nordmark och Långban. De två första har han gett ut och finansierat själv, de två senaste har han gett ut i samarbete med hembygdsföreningen som han är aktiv i.
– Det har varit en bra lösning. Det är tufft att både skriva och sköta all försäljning.

Allt jobb har han gjort utan egen vinning.
– Jag har valt att ägna mitt liv åt detta och lagt ner oerhört mycket tid. Jag sitter varje dag. Men jag gör det inte för att tjäna pengar, då hade jag jobbat extra på Barilla och varit mångmiljonär.
Intresset för gruvor grundlade han redan som barn.
– Släkten hade ett litet torp i Nordmark, en gruvby norr om Filipstad. Jag och mina kusiner tillbringade många somrar där när vi var små, förklarar han och fortsätter:
– När vi började röra oss lite längre bort från torpet så upptäckte vi gruvöppningar. Det var spännande att slänga ned sten och höra hur det plaskade långt ner i hålet. Det var inte helt ofarligt men vi var försiktiga och det var en fascinerande miljö att vistas i.
Det ledde till att han började läsa böcker om gruvor, framför allt om de i närområdet.
– Det finns ett väldigt bra standardverk som Harald Carlborg skrivit om gruvorna runt Filipstad som sträcker sig fram till tidigt 1930-tal.
Ju mer Jan Kruse läste ju mer intresserad blev han och runt år 2000 så började han seriöst att forska om gruvornas historia.
– Jag beslöt mig för att dokumentera vad som hänt med gruvorna efter Carlborg. Det var flera gruvor som var igång fram till 1960-talet och jag ville göra ett slags bokslut.
Så parallellt med att han arbetade heltid i produktion på knäckebrödsfabriken så tog han reda på allt han kunde om gruvnäringen, läste många böcker och tidningar. Han har även tillbringat oändligt många timmar på Värmlandsarkiv.
– Jag har dammsugit arkivet på allt som finns om gruvorna i Filipstads bergslag. Det är tur att jag arbetat skift för arkivet har bara öppet på dagtid.
Han har också intervjuat personer som haft anknytning till gruvorna för det är trots allt inte så länge sedan som de var i drift.
– Jag har pratat mycket med gruvarbetare, allt står ju inte i böcker.
Han nämner särskilt Ove Persson som var förbundssekreterare i Gruvindustriarbetareförbundet och innan det klubbordförande i Nordmark, gruvan var igång ända in på 1970-talet.
– Han bor idag i Karlstad. Han har berättat mycket. Han har bra koll på gruvorna och arbetsvillkoren.

Jan Kruse konstaterar att det var mycket farligt att vara gruvarbetare.
– Idag tror jag byggbranschen ligger sämre till men förr var det alltid gruvbranschen som låg i topp. Det var hemska olyckor, som fall från stegar då arbetare rasade femtio meter rakt ner i botten av gruvan.
Han har också blivit varse om hur nitroglycerin orsakat många tragedier på 1860-talet. Denna sprängolja var stötkänslig, det räckte med att man tappade den när man skulle ner i gruvan så var man död sen.
Jan Kruse har inga nära släktingar som varit gruvarbetare. Men flera av hans arbetskamrater på Wasabröd har släktingar som jobbat i gruvorna. Det har han haft nytta av, både vad gäller intervjupersoner och hjälp med bilder.
Genom sin forskning har han fått en bild av arbetarrörelsens tidiga framväxt. Flera av gruvarbetarna som stred för bättre villkor blev ”svartlistade” och tvingades utvandra till Amerika för att kunna försörja sig.
– Gruvarbetarna tillhörde de mest utsatta i och med att de hade så farligt jobb, det var därför som de började organisera sig tidigt.
Han är själv medlem i Livs och går på möten, men har inte haft några uppdrag.
– Jag hade gärna varit aktiv, det skulle kännas meningsfullt. Men min forskning gör att jag inte kan, jag skulle bränna ut mig.
Han är bekymrad över ungdomars okunskap om arbetarrörelsens historia.
– Fattar de hur folk kämpat? Jag tror inte det. Tyvärr tar de nog mycket för givet. De känner inte till hur mycket blod, svett och tårar som ligger bakom de lagar och rättigheter vi har idag.

Ett tidigt exempel som han skriver om är strejken 1869 i gruvbyn Persberg då 400 gruvarbetare lade ner arbetet i protest mot att de skulle få lönesänkning och även bli av med gratis sjukvård och rabatt på medicin.
Det är svårt att inte bli berörd av berättelsen om de strejkande gruvarbetarna som gruvledningen hotade med militär. Arbetarna fick till slut delvis igenom sina krav men priset var högt. Nio av arbetarna som framstått som strejkledare avskedades och vräktes från sina bostäder.
– Det här är 150 år sedan och innan det fanns fackförening. En tjej som heter Linnea Garli, som forskat om strejken, planerar att göra en utställning i sommar på Kvarnen (en gammal kvarn i Filipstad, red anm).
Det märks att han tycker att det är ett lovvärt initiativ men har inte haft kraft att engagera sig alltför mycket, det har varit en hel del att stå i med senaste boken som kom ut i november. Men han kommer att vara behjälplig så gott det går med bilder och annan information.
Han vill gärna dela med sig av sin kunskap. Han brukar vara med och guida vid olika arrangemang i Nordmark. Han har även varit redaktör för ett nummer av tidskriften ”Värmländsk kultur”.
Inte oväntat har han varit ner i en hel del gruvor, men inte de i Värmland för de är vattenfyllda. Mer överraskande är att han 2007 fick tjänstledigt från jobbet på Barilla för att pröva på att vara gruvarbetare.
– Genom kontakter fick jag sommarjobb i Kirunagruvan. Jag kände att jag måste ha varit gruvarbetare en gång i livet. Det var en upplevelse. Det här är världens största och modernaste underjordsgruva.