På Kuba finns det fortfarande ”tobaksläsare”, ett yrke som består i att vara en levande ljudbok eller tidningsuppläsare, någon som läser för arbetarna i cigarrfabrikerna för att få det långsamma arbetet att gå snabbare.
Denna tradition var en inspiration för Valeria Luiselli när hon skrev Historien om mina tänder. Hon bestämde sig för att skriva en följetongsroman till arbetarna, som sedan skulle kunna läsa dem högt i fabriken.
Fabriken ifråga tillverkar juice och fabrikören äger även ett stort galleri. Detta galleri bad Luiselli skriva en skönlitterär text till en utställning och det blev utgångspunkten för det ovanliga samarbetet.
Efter att det första avsnittet delades ut till arbetarna bildades en liten grupp som läste delarna och gav feedback till Luiselli. Hon fick även ta del av deras inspelade samtal om texterna, och så växte romanen fram. Men Luiselli använde sig av pseudonymen Gustavo Sánchez Sánchez, vilket skapade en vis reaktion när de fick höra hennes riktiga röst.

Gustavo, kallad Motorvägen, är nämligen också bokens huvudsakliga berättare, och hans främsta syfte, precis som Luisellis, är att roa, att berätta historier. Han jobbar nämligen som auktionsförrättare, ”den bästa i hela världen”.
Men det han säljer är egentligen inte föremål, utan berättelser.
Motorvägens motiv till att bli auktionsförrättare är att tjäna mer pengar, pengar som han kan använda för att ordna sina tänder, de är breda som spadar och står åt alla håll.
Så en dag uppstår möjligheten att ropa in Marilyn Monroes heliga tänder. Motorvägen köper dem, de blir hans, hamnar i hans mun. Efter operationen går han runt med ett storleende i flera månader.
Romanen är lika strösslad med tänder som med litterära referenser, ändå lyckas Luiselli undvika att bli kulturellt intern. Jag tror det har med berättarglädje att göra. Det är både roande och absurt, som i nedanstående stycke:
”Som känt har hästar inget medlidande, sa jag till Alan Pauls. Om du ställer dig framför en häst och gråter, tuggar den bara vidare på sitt hö och fortsätter blinka. Om ögonen svämmar över av inre smärta, lyfter hästen bara på svansen och släpper ut en lång, tyst fis.”

Tänderna dyker upp som föremål att auktioneras ut, genom dem får vi en anekdotisk världshistoria, med fokus på filosofer och författare, då bland annat Platons och Petrarcas tänder går under klubban. En av Rousseaus gaddar säljs för 7 500 pesos.
Luiselli hoppar genom historien och boken, berättar tidvis genom andras foton (tagna av arbetare på juicefabriken), sin engelska översättares egensnickrade tidslinje, byter perspektiv och dyker själv upp som högstadieelev.
Hela tiden kommenterar hon konst och berättande, irrar men med skärpa. Det är inte en bok där jag anstränger mig för att hänga med, snarare en roman där jag låter mig föras med.
Henrik Johansson
Roman.Valeria Luiselli, Historien om mina tänder, Rámus förlag 2018, översättning: Annakarin Thorburn.