ROMAN. Ludvig Köhler, Posten, it-lit 2018. ”Förutom Sten Bergmans väg är mina favoritgator: Paternostervägen, Tussmötevägen, Rämensvägen.”
Posten är Ludvig Köhlers skönlitterära debut. Och i bokens inledning är huvudpersonen ganska ny på jobbet, med allt vad det innebär av osäkerhet och att inte känna sig hemma bland de tillsvidareanställda på arbetsplatsen. Men där finns också gröngölingens nyfikenhet, och romantisering, för något som ännu inte blivit rutin. Fascinationen inför vackra frimärken, excentriska kollegor och roliga gatunamn. Jag grips av entusiasmen, googlar ”Malgomaj”. Och kan känna igen mig i hur det manuella arbetet får en ofta trött och koffeintjackad hjärna att arbeta övertid med att gissa vad främmande människor håller på med, vem som döljer sig bakom kuvertets fönster. Eller fantasier om flykt, att ta postbilen och åka till Köpenhamn för Jäger och Tuborg.
De äldre brevbärarna drömmer sig snarare tillbaka till den närmast mytiska forntid då man fick gå hem när utdelningen var klar.
”Men namnens magi har börjat avta. Jag har kommit in i rutinen och har slutat kolla på namnen på samma sätt som jag gjorde förut. Förut kunde det bli en resa varje dag. Nu är det bara någon enstaka gång i veckan som jag helt plötsligt sitter på en bar i Aten och dricker raki med någon deserterad officer från mellanvästern och ett sällskap shiamuslimer från Nordafrika.”
Bokens dagboksliknande stycken har ofta en absurd ton, som ibland roar och ibland känns mer sökt och jag tänker mig att huvudpersonens arbetsplatsfantasier inte så mycket är för att roa läsaren som för att roa sig själv. Med tiden, och rutinen, kommer boken handla allt mindre om posten och allt mer om livet utanför kontoret och rundan. Intrycken kommer snarare från andra aspirerande kulturarbetare och sociala medier än från yrkeslivet:
”Det känns som att jag har hundra tv-skärmar i huvudet som står och flimrar samtidigt.”
Tweets och kulturartiklar triggar dock inte igång huvudpersonens hjärna och lättsamma fantasier utan driver honom snarare mot frustration och bitterhet. Det finns en tydlig skillnad i förhållningssättet gentemot kollegorna på posten och kollegorna i kultursvängen. Författarna räknas upp likt de varor som präglar frukostinköpen. Och det kanske är det som gör att jag blir mer sugen på att jobba som brevbärare än att bli en del av den stockholmska kulturklassen.
Henrik Johansson