För tjugofem år sedan satt jag med i utredningen om Sverige, EU och miljön. Var det bra eller dåligt för oss om vi blev medlemmar i EU?
I vår SOU, överlämnad till dåvarande energiminister Olof Johansson, C, ansåg majoriteten av oss ledamöter att kampen mot försurningen – den tidens ”klimatfråga” – krävde att EU blev stort och starkt. Så att vi européer tillsammans kunde strypa utsläppen av försurande svaveldioxid och dito kvävoxider. Så att vi också på gemensam front kunde attackera den arroganta kemikalieindustrin som med sina produkter förgiftade mark och vatten. Andra, inte minst många i miljörörelsen varnade för ett medlemskap som de trodde skulle bakbinda Sverige och tvinga oss till en sämre energi- och miljöpolitik.

1994 blev vi som bekant med i EU. Och jag menar att vi med facit i hand kan påstå att det varit helt avgörande för miljöarbetet i Europa. Visst, allt borde ha gått fortare och varit mer genomgripande. Men om varje nation fortsatt med sin egen politik hade vi aldrig varit där vi är nu. Mark, luft och vatten mår bättre. Och i den globala klimatkampen, nu inom ramen för Parisavtalet, ett ljus i halvdunklet. EU har satt tuffare mål för minskade utsläpp än någon annan aktör. Till det man dock fatalt misslyckats med hör fiskeripolitiken, inte minst torskkrisen i Östersjön.
Den 26 maj röstar vi in våra 20 svenskar i EU-parlamentet. Kanske blir valdeltagandet inte särskilt högt, trots att vi kan glädja oss åt att förtroendet för EU nu är det högsta någonsin. Men vilket parti skall vi välja – om vi, som många idag gör – sätter klimat- och hållbarhetsfrågorna högst på agendan?
Naturskyddsföreningens färska rapport Blåslampor eller bromsklossar ger oss bra vägledning. Föreningens experter har nagelfarit våra parlamentarikers miljöarbete under den gångna mandatperioden och kollat dels hur de lagt sin röst i 32 viktiga miljöpolitiska omröstningar, dels om de i övrigt varit drivande i bland annat klimatfrågan. Betygsskalan är fyrgradig: Utmärkt respektive bra, okej och dåligt miljöbetyg.
För att börja från botten: KD-ledamoten Lars Adaktusson – som suttit mesta delen av mandatperioden – får betyget ”dåligt”. Han har inte engagerat sig i frågorna trots att han suttit i ett miljörelaterat utskott. I de 32 omröstningarna har han gett stöd åt en miljöpolitik som Naturskyddsföreningen bedömer som en försämring. Moderaterna Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner hamnar på samma jumboplats. Liksom de två SD-parlamentarikerna.
Bäst i klassen, med betyget ”utmärkt”, får MP:s och V:s ledamöter med bra omröstningar och starkt patos för klimat-, kemikalie- och energifrågor. Det gäller också Jytte Guteland, den enda S-ledamoten som får ”utmärkt”, medan övriga i den partigruppen kvalar in för betyget ”bra”.

Centerns Fredrick Federley har varit drivande men kanske inte alltid röstat miljöbra och får därför nöja sig med betyget ”bra”, medan Liberalernas Jasenko Selimovic landar på ”okej”.
När man summerar inser man att klimat- och miljövänner lämpligen borde rösta på de rödgröna partierna i årets val. Vänster alltså!
Klimatfrågan kommer att dramatiskt toppa politikens agendor framöver, både globalt och i EU. För att infria Parisavtalets mål om max 1,5 graders medeltemperaturökning krävs en omvälvande förändring av både marknadsekonomins spelplan och den burgna medelklassens vardagsliv. Konsumismen som mantra och förströelse måste överges, jordens resurser och miljö tål den inte! Här måste politiken med skatter, avgifter och en bra skola och normbildning ta ett större ansvar.
För att det ska bli möjligt behöver vi pålästa, alerta och djärva människor i EU-parlamentet!