Sitter och läser om barnen som ingen vill veta av, barnen som världen inte vill låtsas om. De barnen som sitter i ett läger för att deras föräldrar har krigat i IS namn. Jag blir så djupt ledsen och känner en stark frustation över att dessa barn inte är värda något alls. Hur kan de bli straffade för något som deras föräldrar har gjort och stått för? De har förmodligen sett saker inga barn ska se, de lider, de svälter och saknar en trygg famn, de är barn som inte gjort något ont.
Visst förstår väl jag att det krävs en massa resurser och insatser för att hjälpa dessa barn och dessa insatser kostar givetvis pengar och jag undrar hur mycket ett barns liv är värt? Men om vi sätter lite perspektiv på saker och ting.

I Frankrike brinner Notre-Dame ner, det är värdefull historia som försvinner upp med röken men i slutändan ändå bara en byggnad. En byggnad utan hjärta, hjärna, kropp och känslor, det är bara en ställning gjord av virke och sten med ett innehåll av saker som förvisso är ovärderliga. På några få dagar donerade rika människor miljarder för att kunna bygga upp denna historiska byggnad igen och blev hjältar i mångas ögon.
Jaha! Tänkte jag där jag satt framför nyheterna. Givetvis mycket tråkigt att så mycket historia försvann bara så där men var är de rika när det behövs pengar till barnen som levt hela sitt liv i krig, i krig de inte valt att få vara med i utan det har bara drabbat dem för att någon tyckte att det var en bra idé. Barn svälter världen över men är en byggnad mer värt än ett barns liv? Barn som flyr med livet som insats över hav för att kanske kunna skapa sig ett liv någonstans men blir stoppad vid gränsen, eller kanske inte ens når gränsen utan hamnar i stället i det kalla stora havet och sparkar desperat med armar och ben för att hålla huvudet ovanför vattenytan, sträcker ut sin lilla hand efter mammas hand men når inte.
Till slut tar tröttheten över och lungorna fylls med vatten och det barnet får aldrig mer känna mammas och pappas trygga famn igen. Tänk om det var ditt barn?

Jag sitter där i min soffa, vet att min son ligger i sängen under täcket och andas lugnt. Han har tak över huvudet, mat i magen, min trygga famn att
krypa in i när han skrubbat i knät. Han behöver inte fly någonstans, i alla fall inte ännu.
Vart är världens rikaste när barnen svälter, drunknar, säljer sina kroppar?
Är en historisk byggnad mer värt än ett barns liv?
Människan föds som ett oskrivet blad. (John Locke)
Jessica Axelsson,
livsmedelsarbetare på KLS Ugglarps, Kalmar