Det kan tyckas vara länge sedan det var 1917. Mer än hundra år. Men sedan jag läst ut Albert Vikstens självbiografiska roman, Storm över Niporna, känns det inte så. Så här på ett sekels avstånd är det lätt att glömma vilka händelser som var samtida, vi får liksom historien serverad efter ämnen. Men samtidigt med världskrigets fasor, rapporterna om hur soldaterna dog i skyttegravarna i Flandern, drog det runt fint klädda damer från Stockholms societet och ivrade för att även Sverige skulle gå med i kriget. Några kom så långt norrut som till Ådalen, några av de som lyssnade var utsvultna sågverksarbetare från Ådalen. De slet på brädgårdar och vid kaptrissor till svältlöner medan deras barn låg hemma och kämpade för livet mot den fasansfulla spanska sjukan. Det var ont om mat, mycket var ransonerat, men det var svårt att ens på kupongerna kunna köpa nödvändig potatis eftersom livsmedelskommissionen som skulle tillhandahålla livsmedel till den arbetande befolkningen inte kunde kontrollera den svarta marknaden. Så kallade ”jobbare” köpte direkt av bönderna och betalade över det av staten satta maxpriset. Följden blev att arbetarna svalt medan de välbeställda i Stockholms innerstad inte hade några problem att hålla sig mätta.
I Stockholm satt Branting i förhandlingar om att utvidga rösträtten, men folk var hungriga! Så kom en signal någonstans ifrån om att det var dags att lägga ner arbetet, som en gräsbrand spred sig strejken, från såg till såg. Det blev storstrejk – i Ådalen. Ingen riktig ledning fanns för de arga och förtvivlade arbetarna. Fritz Ståhl(en av de tre som dömts för att försökt ha bilda fackförening på Sandö 1907)försökte ta kommandot, i förhoppning om att strejken skulle sprida sig och bli nationell. Men det var svårt, det fanns gott om provokatörer som hellre såg att de hungriga strejkande lade beslag på vad de kunde hitta i matväg hemma hos bönder. Ståhl ledde också marschen till Härnösand för att frita Amaltheamannen, Anton Nilsson. Men när de kom fram hade myndigheterna flyttat Nilsson till Långholmen.

Albert Viksten arbetade på den vänstersocialdemokratiska tidningen Nya Norrland. Han skildrade händelserna, dag för dag. Men mycket var av så explosiv karaktär att han inte tordes publicera det. I stället gjorde han anteckningar. Han var även aktiv i att försöka styra händelserna från att utvecklas till fullständiga katastrofer. Militären var mobiliserad vid regementena i Sollefteå och i Härnösand, de väntade bara på order att ge sig iväg att skjuta på arbetarna. Som ett sätt att stävja en sådan utveckling var Viksten med och startade socialdemokratiska föreningar bland de meniga soldaterna.
Genom Ådalen tågade demonstration efter demonstration, med mässingsorkestrar och röda fanor. När arbetarna från Kramfors, Sandö, Nydal och Svanö kom till Bollsta anslöt även flottningsarbetarna från Sandslån. De kom tågande bakom sin orkester, tvärs över älven då isen fortfarande bar. Det som hade kunnat bli blodiga sammanstötningar slutade med att flottningsarbetarna vann högre lön och att landshövdingen per telefon utlovade högre matransoner. Och därvid lät sig de tiotusentals människorna nöja. De var trötta efter att ha gått miltals och skrikit sig hesa utan att kunnat äta något på hela dagen, då ingen mat fanns att få. För att hindra plundring och våldgästande hos enskilda bönder lyckades Albert Viksten utverka hos myndigheterna att skicka ett tomt godståg så att folk slapp gå hela vägen hem igen.
Boken kom inte ut förrän 1935. Viksten torde ha funderat både en och två gånger på hur han skulle göra med allt han varit med om. Jag tänker att händelserna 1931 fick honom att skrida till verket. De var inte lika unika som de framställdes – eller framställs – redan 1917 sköt svenska staten på arbetare även om det kunde förhindras i Ådalen.