De anställda på Sia Glass i Slöinge möttes av ett nytt innertak och ny belysning när de återvände efter semestern. Ljuset och ljudmiljön hade fått ett lyft. Ledningen lyssnar på facket, säger flera vi möter på fabriken. Även lönerna ligger över avtal.

Förra årets rekordvarma sommar producerades det glass som aldrig förr på Sia Glass i Slöinge i Falkenbergs kommun. Även i år har glassommaren varit bra. Den egna butiken vid fabriken har slagit försäljningsrekord. Storsäljaren glassbåtar av vanilj, choklad och jordgubbskräm i ett rån produceras i allt större volymer. Vegansk glass med kokosgrädde som bas är en ny stark trend liksom varianter med lakritssmak.
Vi besöker fabriken en måndag i augusti. För många är det första arbetsdagen efter semestern.
– Ikväll kommer det att kännas i benen. Det är första dagen efter fyra veckors semester. Vi går och står mycket, och springer, säger Barbara Nilsson medan hon packar glassbåtar till andrasortering tillsammans med Sofie Lövinger.
För Sofie är det också första dagen efter sommarledigheten.
– Äntligen tillbaks efter fyra veckors semester. Men det känns bra, jag känner mig utvilad, säger hon och skrattar.
De två arbetskamraterna trivs. De är maskinoperatörer på fabrikens nya avdelning som kallas Boris. Där görs glassbåtar, pinnglass, glass-sandwich och poppstrutar med hallonsmak.
– Det är lite familjärt här. Arbetskollegorna är bra och företaget i sig är bra. Vi jobbar bra ihop och tycker om varandra, förklarar Sofie som arbetat på Sia Glass i 8 år.
Hon sitter med i klubbstyrelsen.
– Det är kul att vi kan ha en klubb så att vi kan vara med och påverka, framhåller hon.

Med maskinerna på den nya avdelningen har all manuell packning kunnat tas bort. Nu handlar det mycket om att ställa in maskinerna, hålla ett öga på temperaturerna och blandningarna och se till att produktionen flyter på som den ska. Sorbeter, som fått ett uppsving med den veganska trenden, måste hålla 2,9 grader högre temperatur än vanlig glass och har därför en lösare konsistens. Det gör sorbeter mer svårhanterliga.
– Inget görs för hand längre. Innan var det lätt att skära sig på kartongerna, säger Livsklubbens ordförande Axel Gunnarsson.
– Och det kändes mer i axlar och ben då, lägger Johanna Arasjö Fagrelius till.
Hon är maskinoperatör och har jobbat på företaget i 18 år. Hon är utbildad kock men valde jobbet på glassfabriken som hon tycker är både lättare och trevligare. Flera av hennes släktingar har arbetat här genom åren.
– Halva släkten har jobbat här, säger hon och skrattar.

Johannas mamma och pappa träffades på fabriken. Hennes farmor var en av de första som anställdes på företaget. Några kusiner jobbar här och under rundvandringen på fabriken träffar vi hennes faster. Flera valde att stanna kvar efter att, liksom Johanna, ha börjat som sommarjobbare.
Johanna bor en mil utanför Slöinge och det tar tio minuter med bil för henne att komma till jobbet. När Mål & Medel var på besök för åtta år sedan bodde många av de anställda i samhället Slöinge, men nu kommer fler från de närmaste städerna – Falkenberg, Halmstad och Laholm.
– Så fint det har blivit med nya taket, säger Johanna medan vi går runt mellan maskinerna och Axel nickar instämmande.
Under semesterveckorna 29 och 30 fick fabriken ett nytt innertak. Taket har sänkts rejält och försetts med nya armaturer som ger ett jämnt ljus. Det nya taket dämpar bullret från maskinerna.
– Vi har önskat ett bättre ljus och det här ska likna dagsljus, tror jag de sa, säger Johanna och pekar på lamporna i taket.

På fabriken arbetar ett 80-tal anställda och majoriteten är medlemmar i Livs.
Foton på alla anställda sitter på väggen utanför rummet där vi slår oss ner för en pratstund. Där ser man vilka som sitter med i klubbstyrelsen och var på företaget alla jobbar. Trevligt för de nyanställda och bra för den som har svårt att hålla reda på alla namn.
Förutom Axel och Johanna möter vi Jonas Lövgren från verkstaden. Han sitter också i klubbstyrelsen.
Medlemsmöten ordnas normalt fem gånger om året, berättar de. Årsmötet tillkommer. Mötena äger rum under planerade maskinstopp klockan halv tre på eftermiddagen. Uppslutningen på mötena brukar vara god. Problemet är att de som jobbar natt vid mötestillfället inte kommer.
Skiftarbete måndag till fredag infördes för sju år sedan. Produktionsvolymen hade uppnått en sådan storlek att ledningen ansåg att det var nödvändigt med skiftarbete. Idag arbetar man treskift i produktionen. Helgerna är alltid lediga.

Nu ska tolvtimmarspass införas för de som jobbar på den nya avdelningen Boris. Längre arbetspass ger längre ledigheter.
Axel, Johanna och Jonas påpekar att alla inte kommer vara tvungna att jobba tolvtimmarspass utan ska få lov att fortsätta med treskift.
– För mig är det helt okej att jobba skift så länge man håller det veckovis, säger
maskinoperatören Veronica Lindh som arbetar vid burklinjerna. Den här dagen fyller hennes maskin burkarna med citronsorbet.
Med sina nio år på företaget tillhör även Veronica ”långtidarna”. Att sova på olika tider på dygnet har hon inget problem med.

Vid en maskin körs blåbärsglass. Förpackningen är något mindre än den vi konsumenter vant oss vid, men den stora förändringen är materialet.
– Den är av papp i stället för plast. Så blir det mer och mer, så lite plast som möjligt, säger Axel och håller fram en burk.
Övergången från plast till papp är en stark trend i glasstillverkningen. För allt fler konsumenter är det viktigt att produkterna är lokalproducerade, understryker Stefan Carlsson, vd på Sia Glass, som vi råkar under rundvandringen.
Han säger sig vara nöjd med det gångna glassåret – 11 miljoner liter glass producerades från januari till och med juli. Förra året producerades något mer men det var under en extremt varm sommar.
Inne i mixen häller Dan Cedqvist upp säckar med skummjölkspulver. Han jobbar som mixblandare.
– Jobbet är rätt kul faktiskt. Mycket matte och att tänka framåt, planering. Intressant. Nästan aldrig att en dag är lik en annan, säger Dan.
Glassblandningarna måste göras rätt för att få fram de rätta smakerna, aromerna och färgerna. Kanel är särskilt svår att blanda ut, berättar han. Den trögflytande saltlakritsen är också svårjobbad. Den är tjock och besvärlig att hälla och vispa.

Axel berättar om några anställda som jobbar i produktionen sedan mer än 40 år. Andra har bytt jobb men återvänt efter ett tag. Många trivs helt enkelt. Viktiga förklaringar är satsningarna på arbetsmiljön, lönerna som ligger över avtalet och en företagsledning som lyssnar på facket.