– En cornetto, tack. Expediten ser frågande ut och Ida Andersen skyndar sig att säga croissant. Ida Andersen är nyss hemkommen från Rom. När hon inte skriver romaner om småländska torpare översätter hon från italienska. Den gamla fascistiske diktatorn Mussolini bestämde att låneord inte skulle få förekomma. Så den franska månskäran, croissanten, blev ett litet italienskt horn, cornetto.

Vi sätter oss ner för att prata om hennes nya roman. Den heter I oxögat och skildrar framväxten av glasindustrin i 1700-talets Småland. Men det är inte grundarna och ägarna av Kosta glasbruk som har huvudrollen. Hon ville istället skildra småfolket: pigan Sissel och hennes make, timmermannen Eskil. Så var det inte alltid tänkt. Hon hade funderingar på att skriva ett längre epos, en storslagen historia om glasrikets uppgång och fall men ”fastnade i det mänskliga”.
För även om brukets framväxt är skildrat med en stor kunskap och detaljrikedom är det inte bara glas som blåses fram, utan framförallt människor. Men det går inte att förstå människorna utan att också förstå samhället.
Så när Sissel och Eskil smyger undan tillsammans efter dansen är det inte som dagens midsommarsex. De begår en brottslig handling eftersom de inte är gifta: lönskaläge. När Eskil senare går med på äktenskap räddar han både Sissel och avkomman från ett liv i skam och förnedring.

Under uppväxten i Småland fanns alltid glaset nära till hands. Idas bror sommarjobbade på ett glasbruk och pappan designade glas under 70-talet. Familjen bodde i en disponentvilla, vars första invånare naturligtvis också var yrkesverksam i glasriket. Själv letade hon fina slaggbitar där det nu nedlagda bruket förr låg.
För att glasindustrin skulle kunna växa fram krävdes mycket: bra kommunikationer, tyska glasmästare, kisel, ved och naturligtvis arbetskraft. Och arbetskraften var till stor del upptagen av ett tröstlöst arbete i jordbruket där generation efter generation jobbade på samma mark med samma verktyg. Eskil är torpare och är av lagen tvungen att utföra många och tunga dagsverken som gör att hans eget hamnar i andra hand. För honom innebär glasbruket en möjlighet att få lön i pengar men också att få arbeta med timmer, något han har talang för. Uppgörelsen med det gamla produktionssättet är romanens yttre konflikt, där ryms även en inre: ska torparna våga göra uppror mot sina herrar? Fria blir de inte ändå, men fria att arbeta för en annan herre, och det är inte det sämsta.

En annan av bokens konfliktlinjer löper mellan folktro och religion: det är den kloka gumman å ena sidan, som ger praktisk hjälp vid sjukdom och förlossningar, mot prästen och hans anhang. Eskil fruktar Gud och prästen och försöker tvinga igenom sin vilja.
Där sämre historiska romaner snarare placerar nutidsmänniskor bakåt i tiden, som vore de tidsresenärer, fungerar karaktärerna, ibland till min frustration, som 1700-talstorpare. Det är både välskrivet och trovärdigt.
Henrik Johansson

Roman. Ida Andersen, I oxögat, Bokförlaget Polaris, 2019

n