Stridbar fackklubb fyller hundra år

Livsklubben på Cloetta i Ljungsbro fyller 100 år. Det firas med stor fest för alla medlemmar. Men hur är det egentligen ställt med
jubilaren? Hur går det med det fackliga arbetet på arbetsplatsen?

Det är knappt en månad kvar till jubileumsfesten när jag besöker chokladfabriken i Ljungsbro. En av de som håller i förberedelserna är Louise Schelin. Det kommer bjudas på både mat och underhållning på festen som hålls i Folkets Park i Ljungsbro. Klubben har sökt och fått pengar från så väl Livs, företaget, ägarfamiljen som kommunen.

– Det är stort att fylla 100 år och förhoppningen är att detta ska bli en oförglömlig kväll. Vad jag förstått är det ovanligt att fabriken ligger kvar på samma plats som när klubben bildades, säger Louise Schelin som själv jobbat på fabriken sedan 1982.

Den historik som togs fram när Livsklubben fyllde 75 år har kompletterats så att den sträcker sig till dags datum. Den kommer att tryckas upp och finnas tillgänglig på festen.

– Vi har gått till protokollen för att se vilka frågor som varit aktuella under de år som gått, både stora och små. Vi har även tagit med andra historiska händelser som inte bara berör fabriken utan även Sveriges historia, berättar Louise Schelin.

Hon är huvudskyddsombud och studieansvarig regionalt. Dessutom sitter hon i Livs förbundsstyrelse.

– Det fackliga arbetet har betytt mycket för mig. Om det inte vore för det så hade jag nog inte blivit kvar så länge på fabriken.
Louise Schelin blev aktiv tack vare Eva Guovelin, Livs förbundsordförande, som inledde sin fackliga bana på Cloetta.

– När Eva tog över som klubbordförande såg hon till att involvera fler i det fackliga arbetet. Det var så det började för mig.
Att ha en klubbordförande som blivit förbundsordförande kan med andra ord den jubilerande klubben stoltsera med. Eva Guovelin är också inbjuden till festen.

Vad har mer hänt under de år som gått? Ja, tiden har inte stått still. Förr var det mycket manuellt arbete, idag är det mesta av arbetet automatiserat. De producerar fortfarande klassiker som Kexchoklad, Polly, Center och Plopp. Men nya märken har tillkommit i takt med att Cloetta köpt upp och lagt ner konkurrenter, ett exempel är Ahlgrens bilar som tidigare producerades vid Läkerolfabriken i Gävle. I samband med att produktionen effektiviserats så har antalet anställda minskat.

– När jag började var vi över 600 anställda, idag är vi drygt 260, säger Louise Schelin.

Det är mycket skiftarbete numera. Just nu är det både två-, tre-, fyr- och femskift som gäller. På senare år har det även blivit fler inhyrda och visstidsanställda i produktionen.

– Det gör att vi har svårt att rekrytera nya medlemmar. Men vi försöker med alla medel att få fler att gå med i facket. När jag började var 99 procent med, idag är det runt 70 procent.

Något som klubben ligger på företaget om är att fler ska tillsvidareanställas. Det är tufft för de som jobbar i produktionen att hela tiden lära upp nya, inte minst då bemanningen är ganska så slimmad.

– Ska vi producera i den här takten så måste vi tillsvidareanställa annars funkar det inte. Det måste finnas folk som kan, det går inte att plocka in nytt folk hela tiden, säger Louise Schelin.

Hur såg det då ut när den lokala fackföreningen bildades på chokladfabriken den 19 september 1919? I den dåvarande fackförbundstidningen Bageriarbetaren står att det var en stor händelse att det bildats en fackförening vid chokladfabriken i Ljungsbro. Det var de yngre arbetarna på fabriken som tog initiativet. I tidningen konstateras att arbetarna inom denna industri i stort sett nu var organiserade överallt – utom i Stockholm. I några nummer senare, i april 1920, lovordas arbetsgivaren vid chokladfabriken i Ljungsbro då denne ansåg att alla anställda borde vara med i facket vilket de också var.

Ett år senare är det helt andra tongångar. I Bageriarbetaren står då att av fabrikens 300 arbetare är ett 30-tal oorganiserade. ”Visa dessa blötdjur Edert förakt. Låt dem vara för sig själva, så skola de snart inse att de ej äro sig själva nog.” säger en ledande facklig företrädare när han besöker arbetsplatsen. Det finns anledning till hans upprördhet. Arbetsgivaren har sagt upp avtalet och vill sänka lönerna. Ska det lyckas, frågar sig den fackliga företrädaren och svarar att det beror på de själva. ”Trots svåra förhållanden inom denna industri är det min livligaste övertygelse att det ej ska lyckas om Ni alla håller fast vid Eder organisation.”

Med denna historia i minnet är det spännande att följa diskussionerna på de medlemsmöten som hålls den dag jag besöker fabriken, nästan exakt hundra år efter att klubben bildats. Det hålls två möten efter varandra, ett för de som går på sitt skift och ett för de som går av. De får övertidsersättning, då klubben använder sig av UVA-timmar (betald tid enligt Utvecklingsavtalet).

Medlemsmötena hålls i en stor samlingssal. Det är Lena Grönedal, klubbordförande, som leder mötena tillsammans med Helena Fransson, sekreterare i klubben. Båda har likt Louise Schelin jobbat länge på fabriken.
De konstaterar att det inte är så vanligt idag att ungdomar som får fast jobb blir kvar. Personalomsättningen är stor.

– Ungdomar börjar och slutar på ett helt annat sätt idag än vad vi gjorde på vår tid. De arbetar i ett halvår och sedan slutar de för att resa eller för att de konstaterar att det här jobbet var ingenting för dem, förklarar Lena Grönedal.

Annat var det när Susanne Pettersson började. Hon tillhör de som jobbat längst, började redan 1977. Hon sitter också i klubbstyrelsen och är på plats för att delta på medlemsmötet. För henne var det en självklarhet att gå med i facket när hon började på fabriken.

– Tyvärr bär dagens ungdomar inte på samma värderingar. De uppger också ofta att de tycker att avgiften är för hög. Jag brukar förklara vad som ingår. Då brukar de flesta gå med, i alla fall på min linje.

Två unga medlemmar som är på plats är Victoria Nilsson och Frida Pettersson, båda 27 år gamla. De är inte fackligt aktiv, men kan tänka sig att bli det längre fram. De jobbar båda i produktion. Victoria har även erfarenhet från att ha jobbat som CNC-operatör i Kanada och säger att det gett henne ett annat perspektiv.

– Det var tuffa villkor. Vi jobbade tolv timmars pass och hade dåligt betalt.

Mötena som hålls denna måndag är kanske inte så välbesökta men diskussionerna är desto livligare, framför allt under punkterna rapporter och övriga frågor.

En given punkt är information om jubileumsfesten. Louise Schelin berättar hur långt planeringen kommit och att det är dags att anmäla sig. Det märks att det är en fest som kommer att låta tala om sig.

Positivt gensvar får också Lena Grönedals rapport om flytten av klubbexpeditionen. Den kommer att flytta ner en trappa, där den tidigare låg, vilket innebär att den kommer närmare medlemmarna. Sedan ett par år tillbaka har expeditionen legat i en korridor med tjänstemän som närmaste grannar vilket var tänkt som en tillfällig lösning, men som blev permanent.

Den rapport som vice klubbordförande Monica Pettersson lämnar, gillas också, nämligen att lönerevisionen är klar och att de får retroaktivt från april. Företaget skulle ha informerat om det men har inte gjort det. En medlem frågar hur mycket det blev. Monica Pettersson redovisar resultatet för de fem lönegrupperna.

– Detta var inte de siffror som företagen kom med, företaget ville ge betydligt mer till de som redan tjänar mest. Vi har fått kämpa för att få en jämnare fördelning. Vi har suttit i förhandlingar från maj till september, berättar hon.

Livligast diskussion väcker beskedet om femskiftet som till att börja med införs fram till den 20 december på en av linjerna. Här har det också varit tuffa förhandlingar för att få ner tiden och undvika arbete på röda dagar. Det har klubben lyckats med. Men några extra pengar för att jobba femskift har inte gått att utverka.

Monica Pettersson tillhör de cirka 30 arbetare som är berörda. Anledningen till att de behöver jobba femskift är efterfrågan på Ahlgrens bilar som är större än vad de hinner med på treskift.

– Det känns tufft att behöva jobba dygnet runt men jag har inte så mycket val, säger hon.

Flera medlemmar tycker att det borde utgått ett tillägg för att de går upp och jobbar femskift. Lena Grönedal säger att de försökt men inte lyckats utverka det.

Det märks att arbetstider är något som engagerar. En medlem är upprörd över att kollektivavtalet tillåter att arbetstiderna försämras och menar att avtalet är väldigt dåligt.

– Det känns som vi jobbar mer än någonsin. Det handlar inte om pengar utan om att arbetstiderna är fördjävliga. Den enda vägen är att minska arbetstiden vid skiftarbete, säger den upprörda medlemmen.

Klubbens ståndpunkt har varit att kämpa för tillägg men även att få ner arbetstiden.

– Det här har vi gång på gång skrivit i de avtalsmotioner som vi lämnat in, att vi vill att arbetstiden vid skiftarbete ska ner till 36 timmar, berättar Lena Grönedal.