Science fiction-klassikern Picknick vid vägkanten kom ut 1972. Författare var ett ryskt brödrapar, Arkadij och Boris Strugatskij. De räknas till de bästa ryska sf-författarna och skrev ett fyrtiotal böcker tillsammans, från femtiotalet fram till den äldre brodern Arkadijs död 1991. Boris skrev därefter några egna romaner och vårdade brödernas litterära arv. Han avled 2012.
Picknick vid vägkanten kom ut i ett ofullständigt skick. Kanske var det skildringar av korruption och svarthandel som censuren inte gillade. Först efter Sovjetunionens fall gavs den ut i sin helhet. I år har det kommit en utmärkt nyöversättning av detta ryska portalverk, i mitt tycke en av de bästa sci-fi-romanerna överhuvudtaget.

Handlingen är enkel men raffinerad. För tretton år sedan fick Jorden besök från ett annat stjärnsystem. De utomjordiska gästerna landade på sex platser som kallas zoner. Ingen vet varför de kom och vart de tog vägen. Mänskligheten hade de föga intresse av, sökte varken kontakt eller konflikt. Forskarna tolkar zonerna som rastplatser där de gudalika besökarna har haft en picknick vid kanten av en kosmisk väg. Nu kryper människor som myror och råttor på skräpet de lämnat efter sig. De mystiska resterna är utomjordningarnas svar på frågor som vi ännu inte kan ställa, sägs det i romanen.
En av landningszonerna ligger vid en liten gruvstad i Kanada. Där bor huvudpersonen Red Schuhart, en labbassistent på ett internationellt institut som undersöker zonen och ska hålla obehöriga borta. Red vet mycket om förhållanden och farorna i Zonen, han har blivit en stalker, en vägvisare. Stalkers tar sig in illegalt i Zonen – trots murar och vakter – för att smuggla ut det farliga ”skräpet”. Det Red får tag i säljer han svart och gör sig en hacka.

Zonen påminner inte så lite om staden Pripjat efter Tjernobylkatastrofen, fast värre. Tomt på människor, öde byggnader, rostiga fordon,
övergivna lekplatser. De mystiska tingen är tillverkade med en okänd och överlägsen teknologi och har fått smeknamn som ”tomglas”, ”häxsylta”, ”flugfälla” och ”klapperservett”. Naturlagar gäller inte och många är de som försvunnit eller dödats av Zonens mystiska fenomen. Det mest eftertraktade föremålet är ett gyllene klot som sägs kunna uppfylla vilken önskning som helst åt den som har det i sin hand.
Bröderna Strugatskij införde en ny realism i sf-genren: rättframma skildringar av vanliga människor som pratade, arbetade och betedde sig som folk. Men sedan finns där ett fantastiskt inslag, ”a sense of wonder”, att ställa läsaren inför något storslaget. Fokus ligger på Red Schuharts liv, på stalkrarnas erfarenheter och Zonens påverkan på samhället. Red slits ner psykiskt av kontakten med Zonen, därför super han. Han är macho, humöret är eldfängt, men innerst är han en bra människa med stark integritet, förtvivlad över att hans dotter blivit genetiskt förändrad på grund av hans vandringar. När Red kommer över en karta som ska leda till klotet, bestämmer han sig. Klotet ska bli hans sista fångst i Zonen och han är beredd till stora offer. Frågan är bara vad en man som Red ska önska sig bli verklighet?

Picknick vid vägkanten är en häpnadsväckande och väldigt rysk roman. Den visar på hur sovjetiska författare använde science fiction för att skriva någorlunda fritt om samhället de levde i men också om människornas inre. Litteraturen skulle ju tjäna det politiska systemet men i science fiction var det möjligt att gå under radarn.
I ett efterord skriver Ursula K Le Guin att de båda bröderna skrev romanen som om de inte brydde sig om ideologi, de skrev som fria människor.