Facklig seger gav halv betald rast

Numera finns en Livsklubb på Leröys fabrik i Kungshamn och allt fler går med i facket och vill engagera sig. En bidragande orsak har varit att de fackligt aktiva tagit tag i konkreta frågor som den betalda rasten som arbetsgivaren ville dra in.

Leröy Smögen Seafood är en vackert belägen fabrik med utsikt över kala klippor och blånande hav. När Mål & Medel besökte fabriken 2013 var det drygt 100 anställda som framför allt rökte och gravade lax som konsumentförpackades i tunna skivor. Trots att de var många som jobbade på fabriken så fanns det ingen klubb, ingen ville lägga ner tid på facket och få var medlemmar.
I dag är situationen en annan. Det kan Åsa Johansson, vice klubbordförande, och Gustaf Berggren, skyddsombud, intyga. När jag träffar dem på klubbexpeditionen så är det arbetsmiljöfrågor som står i fokus.
Gustaf Berggren, som jobbar i paketeringen och som precis varit på BAM-utbildning, är i full färd med att fylla i en tillbuds-anmälan om en händelse som han råkat ut för i förra veckan som ledde till att han fick uppsöka läkare.
– Jag antar att det är så på många företag att man sitter och tjatar vid fikabordet eller går hem och säger att det är så jobbigt för det blir aldrig någon förändring. Mitt budskap är att se till att skriva lappar och dokumentera saker.
Han får medhåll av Åsa Johansson, som inte bara är vice ordförande utan även huvudskyddsombud. Hon har skrivit många tillbudsanmälningar under sin tid som fackligt aktiv. Hon jobbar i skivningen och roterar varje halvtimme mellan att köra maskiner, granska brickor med lax och lägga i vakuummaskinen.
– Jag ser mycket när jag jobbar. Personalen som jag jobbar med vet också att de ska säga till mig om det händer något.
Som hon ser det så finns det mycket som företaget kan göra för att förbättra arbetsmiljö och trivsel. Det är en ganska kall, blöt och bullrig miljö som de vistas i hela dagarna. Det är också många arbetsmoment som sliter på kroppen.
– Företaget skulle behöva satsa mer på personalen, visa att man bryr sig.
Det är ett företag som växer. De är i dag drygt 170 anställda i produktion och ett 70-tal är medlemmar i Livs. Det motsvarar en organisationsgrad på 40 procent. Det kan låta lågt men det är nästan en fördubbling av antalet medlemmar som skett på kort tid.
– Vi hade ett 40-tal medlemmar länge, det spelade ingen roll hur många vi skrev in, det försvann lika många i andra änden.

Att medlemsantalet ökat så mycket på senare tid har sin förklaring.
– Det hänger ihop med den stora omorganiseringen som företaget genomförde under våren. I samband med den ville företaget avskaffa vår betalda rast på 30 minuter. Det innebar att vi i produktionen skulle tvingas att arbeta 30 minuter längre varje dag utan att få betalt för det. Det var klart att ingen ville, säger Åsa Johansson.
Innan var det 30 minuter obetald rast som gällde och 30 minuter betald rast. Så hade de haft det länge. Nu hade deras
arbetsgivare räknat på det och kommit fram till att det fanns mycket pengar att hämta på att låta de anställda i produktion jobba 30 minuter längre varje dag. Betalda raster är inte heller vanligt, menade företaget. Så i samband med omorganiseringen meddelade företaget att man ville dra in den betalda rasten.
– Att förlänga en redan slitsam arbetsdag med en halvtimme väckte starka reaktioner bland de anställda, berättar Åsa Johansson och fortsätter:
– Företaget å sin sida uttryckte sin förvåning, det här var för företagets bästa. Förstod inte de anställda detta.
Det ledde i sin tur till att klubben höll ett möte för alla i produktionen, även icke-medlemmar, för att diskutera förändringen. Därefter hölls ett medlemsmöte där medlemmarna fick rösta och resultatet var ganska väntat, alla röstade emot.
– Vi lyckades sedan förhandla så att vi fick behålla hälften av den betalda rasten. Så det var en liten seger. Samtidigt måste vi jobba en kvart längre varje dag. Man kan inte vinna hela slaget men man kan vinna halva, säger Åsa Johansson.
Hon konstaterar att det var tacksamt att ha en så konkret fråga att ta tag i, det här var verkligen något som medlemmarna tyckte var värt att ta strid för.
– Det här ledde till att vi fick många nya medlemmar. Det blev tydligt vad facket gör. Det är inte alltid det framgår.
Åsa Johansson är visserligen vice ordförande men i praktiken fungerar hon som ordförande då den tidigare ordföranden slutat.
– Jag har sagt att jag ska pröva i höst och se hur det känns. Sedan beror det på vad medlemmarna vill vid nästa årsmöte. Kanske har de hittat någon annan som de hellre vill se som ordförande. Det är så när man jobbar fackligt att det är väldigt föränderligt, säger Åsa Johansson.

Vi lämnar klubbexpeditionen och går ut i produktionen. I skivningen är Mikaela Hult upptagen med att mata in laxhalvor som ska skivas. Hon är tillbaka på fabriken efter att ha varit borta i fem år då hon jobbat på hotell, pluggat och även hunnit bli mamma.
– Jag behövde nu ett jobb och sökte mig tillbaka hit. Jag trivdes här och många av mina forna arbetskamrater jobbar kvar. Vi är ett bra kompisgäng.
Livs var hon medlem i innan och ska nu gå med igen. Inträdesansökan ligger i väskan, berättar hon.
Emily Gullbrandsson är en av hennes arbetskamrater i skivningen. Hon är upptagen med att granska fisk som ska gå på export till Australien.
– Det gäller att jag är noggrann. De är väldigt petiga. Det får inte vara några ben kvar alls.
Hon gick med i Livs när hon började på fabriken för tio år sedan. Hon har en dotter som är tre år och jobbar numera dagtid. Jag frågar henne om striden om den betalda rasten. Hon konstaterar att det var bra att de hade en klubb så att de kunde påverka företaget.
– Det ledde till att jag får sluta en kvart senare, men jag skulle fått sluta en halv timme senare om inte klubben kämpat.
Hon berättar att hon blivit tillfrågad om hon kan tänka sig att ta på sig uppdraget som försäkringsinformatör och verkar inte direkt svårövertalad.
I en annan del av fabriken arbetar Nawar Hamad med prismärkning, lastning och vägning. Han säger att han trivs väldigt bra med dessa arbetsuppgifter och att han är tacksam över att han fått byta avdelning. Han jobbade tidigare i filiteringen, men vatten och salt ledde till att han fick problem med huden.
Han berättar att han kom som flykting till Sverige från Syrien för fem år sedan. Jobbet på fabriken fick han genom arbetsförmedlingen och han blev ganska fort medlem i facket och brukar gå på medlemsmötena. Han är fortfarande upprörd över att företaget ville dra in den betalda rasten.
– Jag tycker inte om det. Vi jobbar ganska hårt här. Nu ska vi jobba en kvart längre varje dag. Det är jobbigt. Det känns som att de tänker mer på ekonomin än på oss arbetare.
Hans sambo har jobbat på fabriken men är nu tjänstledig för att plugga. Det är något som han själv också vill göra i framtiden.
– Jag studerade företagsekonomi i Syrien och det vill jag gärna fortsätta med. Men det är viktigt att bygga grunden, att jobba och spara pengar, sedan kan jag fortsätta plugga.
Jeanette Edquist kör förbi med truck, är en av få kvinnor som kör truck på fabriken. Hon tillhör de som ännu inte blivit medlem i Livs men som nu överväger att gå med.
– Egentligen vet jag inte varför det inte blivit av. Jag borde vara medlem. Men jag hade dålig erfarenhet av Transport, jag fick inte den hjälp som jag behövde när jag körde lastbil och var medlem.
Abdul Rehman kör också truck. Han kommer ursprungligen från Kashmir i norra Indien men talar svenska med norsk brytning. Han bodde med sina föräldrar i Norge innan han flyttade till Sverige. Han har till skillnad från Jeanette varit med i Livs länge. Även han är upprörd över att företaget velat dra in den betalda rasten.
– Vi var många som var emot denna försämring. Det är svårt att förstå varför företaget gjorde så här. Vi har ju haft den betalda rasten länge. Men det var bra att facket kunde göra något åt det.

I den bortre delen av fabrikslokalen arbetar Rebecca Hambalek med en ny arbetsuppgift som kallas för service vilket innebär att hon servar sina arbetskamrater med råvara och annat som de behöver för att produktionen ska löpa friktionsfritt. När hon inte har denna uppgift så jobbar hon på linjen med att packa eller skiva.
Hon har jobbat på fabriken sedan 2014 och berättar att hon blev medlem i Livs ganska omgående. Hon sitter även i klubbstyrelsen och tycker att det fackliga arbetet är spännande och att det känns bra att kunna påverka. Men hon har inte hunnit vara aktiv så länge då hon ganska omgående gick på föräldraledighet, berättar att hon har fött två barn med ett års mellanrum.
Den fråga som hon är mest engagerad i är arbetsmiljön.
– Det är mycket som handlar om arbetsmiljö, jobbet här är ganska så fysiskt och sliter hårt på kroppen. Det gäller att vara uppmärksam.
Hon har nu sagt att hon även kan tänka sig att ta på sig att bli skyddsombud. Hon har under sina år på fabriken skrivit många tillbudsanmälningar, hon vet hur viktigt det är.
I en annan del av fabriken jobbar Karwan Fatha med att ösa upp gravlaxsås i stora plastburkar. Han kommer från Irak, eller mer exakt från Kurdistan. Hans första jobb i Sverige var på en salladsfabrik i Göteborg.
Men salladsföretaget köptes upp av Leröy och produktionen flyttades till Kungshamn. Det var så han hamnade här och tack vare aktiv värvning blev han ganska snabbt medlem i Livs. Jobbet är detsamma som tidigare, berättar han, men inte maskinerna.

En bit bort arbetar Erik Lilja med att förbereda laxen som ska rökas och gravas. Här håller de nu på att ta en ny maskin i bruk på linjen. Tack vare den ska de kunna mata in fyra laxhalvor i bredd istället för två vilket innebär en betydligt högre produktivitet. Men en säkring har gått och allt står still i väntan på att en elektriker ska komma och åtgärda problemet.
Erik Lilja har jobbat i beredningen i ett och ett halvår. För ett par månader sedan gick han med i Livs. Han och en kompis hade kommit fram till att det var smart att gå med. Hans mamma hade också uppmanat honom att bli medlem. Han kan även tänka sig att engagera sig fackligt om uppdraget är rätt, som han uttrycker det.
Samtidigt har han ett fritidsintresse som tar mycket av hans tid. Vid sidan om jobbet på fabriken så jobbar han extra som dräng åt en bonde. Han har jobbat med djur hela livet, är utbildad djurskötare, och har bland annat jobbat på djurpark.
Han berättar att han fått hyra ett litet hus av bonden och att han nu har en dröm som han är på väg att förverkliga.
– På bondgården har jag en egen ko och min lön är att jag får ha henne där. Tanken är att min ko ska få kalvar och att det ska bli början på en egen gård. Där tänker jag odla grönsaker och ha djur, förutom kor, även får och getter.