Det är tack och lov ovanligt med dödsolyckor inom livsmedelsindustrin. Men 2015 och 2017 inträffade två dödsolyckor inom Atriakoncernen. I båda fallen har arbetsgivaren gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död och dömts till 1 miljon respektive 1,5 miljoner i företagsbot.
Domarna är skakande läsning. Ingen ska behöva dö på jobbet. På anläggningen i Tranås dog en 60-årig kvinna i samband med att leverpastej skulle packas. Och i Borås dog en 45-årig man när han skulle blanda till en korvsmet.
I båda fallen har företagets arbetsmiljö-arbete brustit. Det har tingsrätterna i Eksjö respektive Borås kommit fram till. De båda domarna har innehållit svidande kritik mot företagets sätt att sköta arbetsmiljöarbetet, hur det varit organiserat och hur delegationen av ansvar och befogenheter varit gjord.

I fallet med dödsolyckan på anläggningen i Tranås så sjabblade företaget till exempel bort en tillbudsrapport som gjordes 2011 rörande en händelse med stora likheter med den som orsakade dödsolyckan fyra år senare. Om denna händelse tagits på allvar hade kanske dödsolyckan kunnat förhindras.
Och när det gäller dödsolyckan i Borås så hävdade företaget att olyckan inträffat på grund av en serie olyckliga omständigheter som lett till att nödvändiga åtgärder inte vidtagits. Företagets uppfattning var att det systematiska arbetet fungerade och fungerar mycket väl inom fabriken. Det ansåg varken Arbetsmiljö-verket, åklagaren eller tingsrätten. Enstaka mänskliga misstag ska inte kunna få förödande konsekvenser.

Det finns saker att lära av dessa två tragiska olyckor. Ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är a och o. Det räcker inte att arbetsgivaren tror sig om att ha full koll. När det gäller de två dödsolyckorna inom Atria-
koncernen framkommer med all tydlighet att verkligheten var något helt annat än självbilden. Ansvaret vilar tungt på ledningen.
Ett stöd för att de tragiska dödsolyckorna inte upprepas är skyddsombuden. Utan deras engagemang och ansvarstagande skulle arbetsplatserna vara betydligt farligare. Det som kännetecknar denna grupp är att de verkligen brinner för sitt fackliga uppdrag. De är valda av sina arbetskamrater, de kan sina arbetsplatser och vet vad som måste göras. Och de ligger på, tjatar och agerar när inget händer.
Visst förstår många arbetsgivare att uppskatta detta men det finns också de som på alla sätt försöker hindra
skyddsombuden i deras uppdrag.
Upprörande är att Svenskt Näringsliv verkar höra hit. Tillsammans med Sverigedemokraterna driver de linjen att ersätta de regionala skyddsombuden med arbetsmiljörådgivare som ska vara underställda Arbetsmiljöverket. Sverigedemokraterna vill också att fackens rätt att utse lokala skyddsombud ska tas bort. Motiven är dunkla. Var har de att vinna på detta? En sak är säker, arbetsmiljön ute på arbetsplatserna kommer definitivt inte bli säkrare.

Ska vi lyckas med nolltolerans mot dödsolyckor på jobbet är skyddsombuden nödvändiga för att arbetsgivarna ska ta sitt ansvar. Kopplingen till facket är en viktig förutsättning för att få det hela att fungera. Det behövs inte färre fackligt organiserade skyddsombud, det behövs fler.